Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 SVEN LIDMAN
Tror du årens samlade vällust i
kvinnogemakens gemenskap med
hundra hungriga skötens lust kan gifva dig
skuggan af den stingande salighet, som
är leken med döden i drabbningens
midt.
Lifvet utan döden — ve oss — hur
vämjeligt — maktlöst som gubbars
trånad, skumögdt som gamla kvinnors
skrockande klagan i asksörjan vid
spiselhällen.
Mandomsanammelse — lek med
alla gåtors gåta och glöd — fria
dansande gång öfver okända vägar — det
är döden — så skall du möta henne,
den afundsamma, hon som älskar dig
som den röfvade kungadottern sin
besegrare, längtande till dolk och bett mot
den väldige.”
Den äldre hade talat häftigt,
armarna liksom spända till hårda hugg,
och på hans fasta kinder hade en varm
eld stigit. Den yngre hade endast känt
en sval blekhet öfver sitt ansikte och
ett svagt stingande vemod i sin själ.
— Han slöt ögonen trött som inför
en plågsam bild, och med en
axelryckning liksom ville han från skuldrorna
fälla en alltför tung mantel, grep prins
Aram den andres arm:
”Dina ord säga mig intet nytt eller
okändt. — Mina lemmars trötthet har
sedan länge låtit döden besegra mig —
förstulet njuter jag hennes dunkla lust
som den otrogna hustrun sin älskares
famntag i den osäkra skymningen —
dolskt och undergifvet — klibbande
smuts och ljuft äckel — vägrande sig
intet och därför skonlöst trampad. —
Ve all hemlig trånad och smygande
vägars skygga möten.
Vapendans — solstrålars lek i blå
luft — det är lifvet — de starkes lif.
— Lek med alla starka vindars
mot
stånd — vinyra nätters vakor — dagar
bristande som drufvor af sitt eget
rus. ”
AÅrams stämma darrade af bruten
bitterhet och vännen sökte trycka den
yngres spensliga och hvita hand i sin
egen grofva och vapenhårda och hans
stämma nästan veknade till en tafatt
smekning :
”Så famnar hon då dig —
mannaälskerskan, ungdomshaterskan — i
hennes ögons mörker skola dina slockna
och slutas förbrända.
Men sedan vidgar du dem på nytt
— fågel som födes ur eldens famntag,
människosjäl, evigt ny med nya
stigande solar.”
Prins Aram strök trött med
handen öfver den höga hvita pannan, där
svetten pärlade tung:
”Solen, den förbränner mig — jag
förstår henne ej. — Först i skymningen
kan jag älska henne, då hon sjunker
svag i nattens mörka famn.
Låt oss gå in — jag längtar till
hvila och svala drömmars glädje.”
Lå
Rolös lämnade prins Aram åter
bokkammaren — trött utan förmåga af
hvila, trående till arbete och utan kraft
att samla sina händer eller ögon. — —
Hvad gladde honom egentligen de
tunna tegeltaflorna med deras sirliga
tecken, där de hopats på
bokkammarens hyllor? — Hvad rörde honom
den store tänkaren Evkartos
drömmar om stjärnorna :
Antingen de voro strålande liljor på
de saligas ängar eller endast hungriga
djurögon i världsalltets grymma
vildmarksnatt, för honom skulle de dock
endast vara lysande punkter i ett
töck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
