Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDENS LILJA 63
nigt fjärran, honom sällsamt
ovidkommande och overkliga.
Hvad hade väl vaxtaflan rymt för
nytt, den som hans väldige fader skickat
honom och där höfvitsmannen för
konung Iraks tvåroddare skildrat sina
öden under den sista höststormen :
Fem dagsresor söder om Den
Heliga Flodens utlopp i Purpurhafvet hade
hans flotta vinddrifvits till en ö, där
kvinnorna voro de härskande och
männen vaktades i afstängda hus, dömda till
spånad och slöjd.
Men äfven där kämpade ju hungern
och ärelystnaden, fylldes fängelserna
med brottslingar och slagfälten med
hjältar och intet skilde detta rike från
hans faders, om ej att kvinnorna buro
pansar och harnesk och hade högra
brösten bortskurna för att bättre orka
spänna bågen.
Aram kastade sig trött på sin
hvilobädd i sofkammaren, och lydigt satte
de fyra solfjäderfläkterskorna luften i
sakta svalkande rörelse.
Han slöt ögonen — på en gång
förbittrad och likgiltig, utpinad och trött
af sin egen leda:
Hvarför hade han börjat tala med
sin vän och lärare just om detta — om
döden — med honom som var drucken
af sitt eget lifs styrka? — Hvarför dolde
han ej sin svaghet inför den starke,
som inget nattens grubbel och ingen
drabbningens fara sårat?
Hvad visste den borne
segervinnaren om nattens ångest och
fältflyktingens ensamma förtviflan — det
hetsade villebrådets namnlösa fasa?
Ty det var det bittraste af allt att
utan att hafva spänt sina krafter, utan
att hafva kämpat en strid, kände han sig
vara den besegrade, fältflyktingen,
lekbollen för alla ödets nycker och
vind
kast, träldomens och kedjornas säkra
byte. — —
Plötsligt hörde han
solfjäderfläkterskan vid hans fötter hviska något till
sin kamrat. — Ack — nu trodde de
honom insomnad och deras själar vågade
öppna sig som de spädå blommorna
resa sina kalkar, när den alltför heta
solen gått i moln.
De voro alla fångar från fjärran
länder — rotlösa blommor i hans
lustgård — alla hade de burit hans trötta
kärlek, ödmjukt och undergifvet, utan
lust eller lidande.
Nu talade de — nu vågade deras
späda munnar jollra sina drömmar !
Bakom hufvudgärden steg en
stämma, sällsamt klar och ren, oberörd och
dock klagande:
""Såg du henne i natt — hon kysste
honom åter — å, hon älskar honom
och dricker hans blod.
Hur orkar han ännu lyfta sina
lemmar vid uppvaknandet?’”
Från motsatta sidan föll svaret:
”Hvem skall våga yppa det för
honom — hvem kan rädda
dödskvinnans utvalde? — Hon älskar honom
— och redan är han för svag att räddas.
Har du sett hur hans bröst böjer sig
under bördan af hennes kärlek? Hon
dödar honom, hon, den grymma, den
förälskade.”
Från högra sidan steg rösten som
en snyftning:
”Ack, den vackra handen, som
smekte mig, som torkade mina tårar
— å, den vissnar som en blomma,
den skrumpnar och falnar — redan
blåna nagelrötterna.
Jag längtar att kyssa den — ack,
att den än en gång ville smeka mig!”
Från vänstra sidan ljöd en dunkel
och beslöjad röst, tung och svårmodig :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
