Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYMNINGEN
"AÄr det fruntimmer?” sa han
leende, när han gaf mig tian, ty han
var nära trettio år.
”Nej, inte alls,” svarte jag, ”jag
tänker bara ge mig i väg hemifrån,
jag har blifvit osams med gubben.”
Då skrattade han hjärtligt och sa:
”Förbannade idiot! Hvad har du
nu gått och gjort för galenskaper
igen?”
"’Jag har inte alls gjort några
galenskaper!” sa jag. ”Gubben var ovettig
i middags och hutade åt mig som åt en
annan pojkbyting.”
”Ja men, herregud!” sa han. ”Du
är ju egentligen ingenting annat.”
”TJag är i alla fall myndig,” sa jag,
”och det sa jag åt gubben. Men ser du
då, då blef gubben blixt förbannad och
sa: jaså, är herrn så myndig, så kan
herrn sablar i min själ gärna reda sig
själf! Tycker du, man skall fördra
sånt. Gubben är visserligen gammal,
men herregud, jag är väl också
människa. Eller hur?”
"Du är ett ärans fä!” sa han. ”Det
är du!”
”"Hur så?”
”Hvad i herrans namn!” sa han.
”Alla gubbar är ju heta, inte
betyder det nånting, om han brusar upp
ett ögonblick. Och det är ju han, som
föder dig och ger dig kläder och rum.”
”Ja, naturligtvis, men det är ju hans
plikt. ”
”Plikt, ja!” sa han.
”"Ja, plikt, ja!” sa jag.
”Nå, hvad tänker du ta dig till?’”
sa han. ”Studierna måste du
naturligtvis afbryta?’”
”Ja, visst! Jag tänker resa till en
svåger, jag har, och be honom hjälpa
mig till en plats på ett trävarukontor
i England.”
9
113
”Ja, då kan du ge dig den så
kallade fanken på att du får slita ondt,
det vet jag, för jag har varit med.”
”Jo,”. sa jag, ”men jag ger mig
inte l””
”Gå du hem!” sa han. ”Och be
gubben om förlåtelse, det råder jag
dig till!”
Och så skrattade han och gaf mig
handen, och jag vände åter ner till stan
och dess strålande gator, och frös om
fötterna och hade den usla tian i
fickan. Jag tyckte inte, att jag var
rik, men jag tyckte inte precis heller,
att jag var fattig, ty jag hade en viss
framtid för mig.
Jag gick till en god vän, som var
anarkist och slog mig ner i hans
soffhörn och lade hatten bredvid mig.
”TJa, kära vän,” sa jag, ”nu börjar
lifvets allvar för mig.”
Han var så försagd, att han just
aldrig sa någonting utom då han bad
om ursäkt. Nu såg han förskräckt på
mig och gick och ställde sig vid
kakelugnen och stod där i tofflor, med pipa
i munnen och det svarta håret ner mot
ögonen.
Jag stoppade en pipa och fortsatte :
”TJag står inte ut med det här längre.
Jag har rymt hemifrån, och nu far jag
i morgon.”
”Hvart?” hviskade han.
”Det vete tusan! Men alltid blir
det någonstans.”
Och så sögo vi båda två på
Ppiporna.
"’Jag är visst skyldig litet pengar, ”
sa jag, ”men jag har att fordra af
engelsmannen, som jag läser med. Nu
skrifver jag ett par rader till honom,
och så får du öfverta honom, och så
får du betala mina skulder.’”
”Jat” hviskade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
