Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
visare, och ur skogen sprutade
Vintergatan som ur en sprits och gled i
underbara mönster öfver himlen. Jag
hade ofta lagt märke till att fotstegen
uppe på landsvägen klungo aflägset och
öfvergifvet, men nu voro dé ännu
mycket mera aflägsna och öfvergifna och
hela naturen tycktes dela min gamle
fars åsikt, att jag var en förlorad son
och en lymmel. Men jag visste själf,
att jag inte var det; jag hade bara läst
så många böcker, att jag begrep mera
än han, men det kunde han inte inse,
ty han var så gammal och pröfvad af
lifvet, och han hade inte mer något hår
på hjässan.
Jag vandrade längs den frusna
vägen, som för mina steg spelade likt
en stålsträng, och månen sprang på
sidan af vägen, och den tittade upp
öfver skorstenar, som röko, och genom
aflöfvade trän och öfver flaggstänger.
Jag höll utkik för att se, om min far
möjligen skulle komma, men jag såg
bara arbetare och inte hans böjda
gestalt. Och så småpratade jag med mig
själf och sa: Det är egentligen fan så
kyligt väder för att rymma, och jag kan
undra, hvad gumman mor tänker, när
pigan kommer och säger: frun, herr
Ludvig är inte på sitt rum, han har
stigit opp och gått ut. Naturligtvis anar
gumman något, och så går hon ner
och ser efter i tamburen, och ser, att
vinterrocken hänger kvar, men
slokhatten är borta. Och så får hon se,
att sommarrocken är borta, och då
undrar hon, hvart jag har tagit
vägen. Jag är säker på att hon ringer
på till gubben och säger: Ludvig har
gått sin väg, men gubben är härsken,
naturligtvis, och Ssvarar, att det är
precis som det skall vara, så kan herrn
få lära sig veta hut! Men det ska han
LUDVIG NORDSTRÖM
få se, att ta mej tusan, om det låter
på det viset, så kan väl han vara tjurig,
men jag kan vara lika tjurig, och jag
ger mig min själ inte; gruffat, det
ha vi nog, och nu kan det vara
nog med att vara hemma, det skall
väl en gång börja lefvas på allvar, och
man skall väl duga till nånting här i
lifvet i alla fall, om man också inte
gör om alltsammans, som man
egentligen borde.
Som det alltid roat mig att
resonera med mig själf, egentligen mycket
mer än att resonera med andra, blef
jag så intresserad af skäl och motskäl,
att jag slutligen lämnat skogen,
landsvägen och den oskymda himlen bakom
mig, och när jag trädde in på gatorna
öfver vindbroarna, stannade månen
bakom ryggen och dök ner bakom ett
berg.
Stan var som alla andra aftnar,
och jag glömde nästan, hvad jag
ämnade göra, ty jag måste hälsa på så
många människor, men slutligen mötte
jag en äldre kamrat, hvilken alltid hade
pengar och hade bott i London och
Paris.
Han hade sina rum långt borta i
ett litet hus, och jag följde med honom
uppför de tomma gatorna. När vi
kommit från folkvimlet och voro för oss
själfva, sa jag med oroligt hjärta :
”Du har ju en mängd med pengar.
Skulle du inte kunna låna mig tio
kronor ?”
”Jo, förbaskadt gärna!” sa han,
och då tänkte jag :
Det där sa han så utan vidare, att
jag var dum som inte bad att få låna
tjugufem.
"Behöfver du dem genast?"”
frågade han.
”Ja,” sa jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
