Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
knotiga och brutna och virade med
svart laf. Men omkring dem flockas
de halfutsprungna bladen som
spädgröna flingor, sänkta från den grå
rymden. Högtidligt stilla, som ibland när
det snöar, stimmar den blida
välsignelsen. Vildmark, hvad du dock är god
att du låter allt detta unga, fagra lif taga
fäste vid den lafbundna jorden! Och
hvad du har färger, fattiga ödemark!
Mot det gröna floret se vi bergen
dimblå, och hitom bergen ligga de fjärran
skogarna svepta i blått. Och ur
skogarnas djupblå haf reser här och där
en gran sin långsmala, svarta spira.
Det är våren, våren som kommer
till det mörka, döda landet.
Tallhedarna äro slagfält med obegrafna döda.
Vindfällena sträckas som benrangel
öfver den torra renlafven. Men detta
är ej förgängelsens hopfallna
undergifvenhet. Det är som hade alla dessa
fallna tagits ut ur lifvets mest rusande
härlighet och som grepo de, som vredo
de sig i vanmakt och kval efter ännu
ett enda andedrag i de lefvandes värld.
De multnande stammarna ha skrufvats
kring sig själfva tills fibrernas spänning
brustit. De askgrå grenarna famla i
luften som brutna refben. De krökas
som kronor af jättehjortar och längta
att åter bli lyfta och burna i vinden.
De söka omkring sig som stora
ödlefötter, spärrade ut för ett griptag. Det
som hvilar på jorden drages långsamt
ned i det mörka. Kråkriset flätar sina
slingor öfver det och björnmossan
breder öfver det sina blågröna skärmar.
Det står ångest och kvalm och tynger i
den gråljumma luften.
Till denna värld är det våren
kommer. Nu kläder sig allt odonriset grönt,
och mjölksötan skjuter upp sin bladrika
stängel. "’Björndrufvans refvor, som
PAUL ROSENIUS
sträckas i alla himmelstreck öfver den
torra lafven, bära små hvita klockor.
I denna värld är det
rödvingetrasten, tyst och hoptryckt som inför
all världens fasa, värmer sina ägg på
trädstubben. Här är det riptuppen,
häpen öfver att se människor, brakar
upp ur tystnaden och med ett
långdraget auerrrrr, knarrande af
skrämsel, dalar bort på spända vingar. Och
här är det rödstjärten, alltid på
afstånd och osynlig, fastslår skogslandets
oändliga tungsinne med sitt entoniga
lock.
Men nu solar det upp, och nu
glesn r det i skogen. Här hafva träd fällts
af människohand, och här pekar stigen
mot ett led i ett stafgärde.
Därutanför ligger backen bar, den höga
bergbacken med Allavara by.
Några små hus af gråa
timmerstockar strödda öfver skränten. En skock
af magra, illa klippta getter, och några
hvita kor bölande nere i myren. Ett
par renmagar fyllda med surnadt blod,
hängande vid häbbret, och några
fisknät på marken. Och knappast en
människa att se — det är Allavara by. Men
djupt där nere ligger det stora
myrlandet, strålande ljust i solskenet. När
ögat icke längre skönjer grönskande
björkbuskar och vide som löfvas och
starr som spirar årsny i blötmyrarna,
möter det en värld af brunröda och
gula toner mellan vattenstråken.
Bortom skogar, svepta i soldis, blänka nya
vatten. Berg bölja upp med ljussvepta
grässlätter, och berg blåna i alla
tongångar under snö som brinner.
I ett stilla vatten nere i myrlandet
har en älf sin källa. Vid bräddarna
resa sig stenhällar som växa och växa
medan vattnet drager bort kring
Allavarahöjden och bli skogklädda
slutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
