Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BORTKOMNA CHOKOLADBITEN.
ar ERIK HANESON.
n af mina akademikamrater,
% som jag, och för resten alla,
som kände honom, satte stort
värde på, såväl på grund af hans
vänsälla, studentikosa sinnelag, som
ock det sätt, hvarpå han skötte sina
studier, var Thure Brate, tillhörande
Gästrike-Helsinge nation, Han var
en Sstorväxt, rätt fetlagd ung man
med ett nästan klotrundt hufvud och
mörkt, krusigt hår. Anletsdragen
voro jovialiskt godmodiga, ögonen
stora och pigga, men utan någon
bestämd färg. De buro ljusets alla
skiftningar.. Man såg blott lågan och
kände endast verkan af den.
Humorist, snarare än satiriker, kunde han
dock bita ifrån sig, så att det kändes
som pisksnärtar. Själsaristokrat som
få, hatade han af själ och hjärta allt,
som tydde på bördsaristokrati och
royauté. Ordet konung kom aldrig
öfver hans läppar. «Statschefs kunde
vara gudi nog, menade han.
Ende sonen till en förmögen
handtverkare i Gäfle, hvilken
plötsligt afled första terminen Thure låg
i Uppsala, sattes han redan från
början af sin akademiska bana i
tillfälle att lefva ett bekvämt, godt och
gladt studentlif, något som han också
satte stort värde på. Men det var,
som sagdt, ingalunda endast åt det
yttre af studentlifvet, hvaråt han
egnade sig. Föreläsningarna och
kollegierna fingo också i vederbörlig
ordning den äran.
Ville Thure något, så ville han
det ordentligt, ville han inte, så var
det aldrig värdt att försöka med
honom.
Han var mycket i
fruntimmerstycke, i synnerhet hos de äldre af
dem, dels för sitt otvungna men
alltid artiga och .uppmärksamma sätt,
dels för sin präktiga andra bas, som
han just inte sparade på.
Han gick och gällde för att vara
litet egen, och det kan nog vara sant,
att han så var, fast i ordets allra
bästa mening, nämligen så tillvida, att
han alltid, alltid var sin egen.
Dagtingan var för honom ett
odefinierbart begrepp.
«Ni tycks uteslutande ha
benägenhet för att döma alla andra och i
synnerhet oss fruntimmer efter er
själfj« sade en gång på en
Gilleskonsert till honom en ung
professorsdoötter, för hvilkens far Thure endera
dagen skulle upp i tentamen.
«Ja, naturligtvis gör jag det, och
det är väl också det enda sättet för
mig att kunna fälla några fördelaktiga
omdömen om «<alla andra och er i
synnerhet,« var Thures
ögonblickliga men lugna svar.
Den unga damen, som af någon
artledning, jag minnes nu inte
hvilken, ådragit sig Thures höga
misshag, var i parentes sagdt skäligen
inskränkt, så professorsdotter hon var,
och därjämte högdragen och icke så
litet egenkär. Hon låtsades
emellertid, förståndigt nog, inte förstå piken,
utan fortsatte att nervöst fingra på
sin dyrbara fjäderboa.
«Men så förstör då inte alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
