Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM ÖKNEN GOBI
lik en fri häst. Vi njöto af dessa långa
snabba färder, som hjälpte oss att
komma framåt. Vi kände allt mera
genomträngande den djupa ängslan, som
ensligheten och tystnaden förorsakade.
På hundratals kilometer voro vi de
enda lefvande varelserna, och vi
erforo understundom en osäker, hemlig,
outsägbar förfäran öfver denna
ensamhet; det var liksom kände vi intuitivt
en vidsträckt fientlighet omkring oss,
en våldsam fiendskap hos själfva
jorden. Vi personifiera alltid jorden,
kalla den ofta moder jord, finna den
ibland leende, ibland sträng, tillerkänna
den uttryck och affekter; den har olika
utseenden, som framkalla olika
känslor; det är något i den som liknar en
själ, en stor själ; vi känna det
instinktivt; då vi äro ensamma ute på en
landsbygd, hafva vi sensationer af
glädje och sorg, hvilka endast
härstamma från hvad vi se, och hvilka äro
outransakliga emanationer från ett
mystiskt lif, som omgifver oss. Därborta
väckte detta mystiska en känsla som
om en atmosfär af ovilja omgåfve oss.
Man skulle kunna tro, att öknen älskar
sin omätliga tystnad och är färdig att
försvara den. Den är en oändlig
kyrkogård, som icke vill profaneras.
Klockan måste ha varit tio, när
prärierna ånyo började.
Först började gräset helt blygt att
grönska på bottnen af de små
dalsänkorna, så utsträckte det sig så
småningom öfver kullarna, blef tätare,
frodigare. I grönskan hördes ett kvitter af
fåglar, först osäkert, sällsynt, aflägset,
och så allt högre, oafbrutet och
jublande. Det var tusentals ökenlärkor,
egendomliga rapphöns, med hvitt bröst,
och hägrar med tofsar. Dessa luftens
glada invånare höjde sig i stora moln
153
omkring automobilen, så att vi stund-
tals voro helt och hållet omgifna af
dem. Vattnet kunde icke vara långt
borta; vi foro också kort därpå
omkring små dyiga dammar, betäckta med
gul vass, och hvars stränder vimlade af
sjöfågel, hvita flamingos, orörliga på
sina långa skarlakansröda ben, änder
med svarta hufvuden och gäss. Då och
då höjde en antilop, öfverraskad af vår
ankomst, hufvudet öfver det fina gräset
och försvann som en pil.
Automobilens snabbhet förskaffade
oss ett ombyte i landskapsscenerier,
som karavanerna ej känna till. Från
en timme till en följande hade vi
passerat från sandslätter till ängar; med
kamelens sakta lunk skulle det ha tagit
oss en hel dag, det vill säga tillräckligt
med tid för att ej lägga märke till
förändringarna.
Vi flögo fram öfver en fullkomligt
jämn slätt: det var ett oafbrutet lopp
på sextio kilometer, som vi hoppades
skulle fortfara till det nya raststället.
Men färden tog slut, slätten tog slut,
ängarna togo slut, lärkornas sång
tystnade, och vi körde försiktigt fram i en
stenig, dyster, naken och öfvergifven
trakt. Öknen hade oss åter i sitt våld.
Vi stannade vid en brunn, midt i en
kinesisk karavans läger. Männen, som
halfnakna kommo ut från sina blåa tält,
närmade sig.
”Hur långt är det till Toirym?”
frågade vi. De pekade norr med en
uttrycksfull gest, som sade: ”Mycket,
mycket långt!”
”Huru många li?”
Det visste de ej. En af dem sade:
”"Två dagar.”
En annan talade vidt och bredt om
Toirym och om ett berg, utpekade för
oss en punkt, där vägen höjde sig i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
