Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
omotståndligt än förr. Han skaffade
sig då en bundsförvant, en liten svart
pudel, som han klädde ut i en röd
sidenklänning med guldborder och en
liten kokett halmhatt med skära rosor i.
"Moretto” gjorde stor lycka hos de
promenerande, och då han satte sig
upprätt på bakbenen med den lilla
tiggarskålen mellan tänderna och slog
med framtassarna, kommo slantarna
dråsande. Det var så rörande att se
den ståtlige tiggaren sedan ta den lilla
söta hunden i sin famn och ge honom
en smällkyss på pannan.
Ja, den idén hade inte varit dum,
det märktes nog på sedelboken. Den
var nu så tjock, att den knappast
rymdes i sitt gömställe.
En af de sexkantiga golfplattorna
i hans rum hade .nämligen varit lös
från början, och det passade så bra,
att sängen just stod öfver den. Han
hade skrapat bort litet af leran undet
stenplattan, och i det sålunda
uppkomna tomrummet förvarade han sin
skatt. Han visste mycket väl, att hon,
människan, hade reda på gömstället,
men det gjorde ingenting, ty hon var
ärlig som guld. Han talade aldrig om
för henne, att han gjort några
besparingar, och hon nämnde det icke heller
för någon människa, ty hon förstod,
att det kunde ha skadat honom i hans
yrke. Serafino gick ju själf så försiktigt
till väga : då han behöfde växla sig till
en sedel, för att få bättre utrymme i
plånboken, gick han alltid enkom och
uträttade det ärendet i någon stadsdel,
där han inte var känd, och då det gällde
att förvandla mindre sedlar till en
riktigt stor, gjorde han sig kanske en resa
till Frascati eller Albano; Domenica
märkte alltid resultatet i sedelboken
dagen därpå.
ERNST LUNDQUIST
Hon hade nästan lika stor glädje som
han af att se, hur dess innehåll växte.
Hvarje gång ett nytt hundratal blef
fullt, var ju hennes man vid så ovanligt
godt lynne; han kostade då på sig en
stekt höna till kvällen — för grannarnas
prat måste den köpas färdigstekt långt
bort åt Pantheon till — och hon och
Moretto fingo sedan gnaga af benen.
Därpå drack han några glas Marsala
och tog henne på knät och sjöng och
berättade historier och var så treflig
och rar, den Guds välsignade
människan ...
Själf hade Domenica ingen tanke
på, att något af alla de där många
pengarna i sedelboken borde kunna
användas till att förbättra hennes
ställning, ty hon var nöjd, som hon hade
det. Det skulle förstås bli godt att ha
dem, då Serafino blef gammal eller
ledsnade på att arbeta i sitt yrke.
Men det, som grämde henne, det
var att hon inte kunde be Serafino om
aldrig så litet af de där pengarna för
att hjälpa sin fattiga systerdotter med
alla sina sju barn där borta på andra
sidan Tibern. Ersilia var gift med en
biljettstämplare vid Trasteveres
järnvägsstation, och med den usla lira han
hade i dagspenning kunde det ju inte bli
annat än svält för en så stor familj.
Det skar Domenica i hjärtat att se
barnstackarna så utmagrade, hvarje gång
hon hälsade på, och om hon bara vågat
be Serafino om en enda liten slant då
och då... men han skulle ha svarat
nej, det visste hon, han hade ju kört
ut Ersilia, då hon ett par gånger
kommit på eget beråd, trots Domenicas
varningar, för att be honom om en liten
hjälp ... och när han då svor och
förbannade sig på, att han inte hade en
soldo mer, än han behöfde för dagen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
