Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDELBOKEN
var det så bittert att tänka på
sedelboken under stenplattan ...
Men så hittade Domenica på, att
hon kanske kunde förtjäna litet pengar
själf. Inte genom att tigga, det bjöd
henne för mycket emot, hon visste ej
hvarför. Men genom arbete. Hon gick
och bjöd ut sig som hjälphustru i de
bättre husen i kvarteret, och som hon
såg beskedlig och snygg ut och hade
små anspråk på betalning, lyckades det
henne att komma sig in i ett par
familjer, där hon fick hjälpa till någon
dag i veckan med grofsysslor och hvad
som föreföll. Det kostade på kroppen,
ty gikten började ansätta henne så hårdt
på senare tiden, och hon hade så svårt
för att bocka sig, att hon knappt kunde
plocka sina soppörter på campagnan
som förr. Hon var ju gammal — sju
år äldre än hon uppgifvit för Serafino
— sextiosex till midsommar.
Emellertid kunde hon nu förtjäha sig ett par
lire i veckan, och dem gick hon till
Trastevere med. Å, dec var en glädje å
ömse håll! Och medvetandet att ha
gjort sin plikt gjorde det möjligt för
henne att uthärda Serafinos vrede, då
hon talade om det för honom.
”"Jaså, det är meningen, att du skall
arbeta ut dig för det där traspackets
skull, ” fräste han, ”så att du inte skall
orka sköta ditt hem och jag kanske får
dig sjuk till på köpet? Såå, hon kan
förtjäna pengar, människan! Det vore
inte för mycket att du lämnade dem åt
mig i stället, så att jag slapp träla
ensam för vår försörjning. Nåja, efter
du har så godt om pengar, att du har
råd att ge bort stora summor, är det
inte för mycket att du består dig ditt
dagliga bröd själf. Hädanefter köps det
bara bröd åt mig här i huset.”
Det var kanske inte riktigt snällt af
207
Serafino, detta, men egentligen hade
han ju rätt, och de slantar hon kunde
förtjäna, räckte nog till bröd åt henne
själf också, hon hade aldrig varit någon
storätare. Bara inte gikten blef för svår
och herrskaperna kunde vara nöjda
med henne ... Hvar lördag gick hon
till Ersilia i Trastevere med hvad hon
kunnat samla under veckan, och på
kvällen fick hon alltid redogöra för
Serafino, hur mycket hon ” bedragit
huset på”’, som han uttryckte sig, men
hur hatfullt han talade om hennes
släktingar, stod hon ändå på sig af
kärlek till barnkräken, och Serafino var
ju så ädelmodig, att han inte tvingade
henne med våld, som han så väl
kunnat; det förbjöd honom hans
”humanitet”’, sade han; han hade ofta sådana
fina, obegripliga ord i munnen.
Men så kom olyckan öfver dem i
ett enda slag, och alltsammans ramlade
ihop.
Det började med att det i Rom
bildades en förening mot tiggeri, en liga
som hade sin särskilda polis; Serafino
hade själf sett en af dem, en
svartklädd karl med en battong ... Han var
alldeles ursinnig. Skulle man nu inte
få utöfva sitt hederliga yrke heller?
Något sådant skulle minsann aldrig ha
inträffat före 1870, under
påfveregeringens tid. Men om han verkligen
hindrades i sitt arbete, blef det väl
Domenica, som fick försörja dem, hon
som hade så godt om pengar; han hade
försörjt dem båda i tjugu år, nu var
det hennes tur...
Samma dag fick han en ny
jobspost : Banca d’lItalia ämnade bygga sitt
hus färdigt, och han var uppsagd till
afflyttning om en vecka.
Han rasade så att skummet stod om
munnen. Skulle han nu betala hyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
