Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
också? Det var ett snyggt samhälle
man lefde i! Aldrig skulle påfven före
1870 ha tillåtit, att hans romerska
tiggare behandlades så. Men det var
regeringens och frimurarnas fel... che
possino ammazzar!
Han var så uppskakad, att han,
fastän det var fredagseftermiddag, inte
kunde gå till kapucinerkyrkan som
vanligt. Ja, där såg man, hur de höga
herrarna bestulo de fattiga! Men han
ämnade inte flytta, han skulle stänga
sin dörr midtför näsan på själfva
direktören för Banca d’lItalia, denne figlio
d’un cane... figlio d’un prete! De
finge väl röka ut honom som man röker
bin ur en kupa...
Om natten sof han icke en blund af
ilska, och det första han fick veta om
morgonen, då han gick ut för att bege
sig till sin vanliga arbetsplats, var att
Lazzaro på Agostinotrappan i går sålt
sina rättigheter för fem hundra lire till
en verkligt blind! Kyrkans prästerskap
hade nämligen upptäckt, att Lazzaro
lurat dem i hela sitt långa lif, han var
icke blind, och då de nu hotade att
köra bort honom, skyndade han sig
att sälja platsen på trappan till hvad
pris som helst.
Detta blef dråpslaget för Serafino.
Han hade för många herrans år sedan
bjudit Lazzaro femton hundra, och nu
hade han sålt platsen för fem! Inte
för att Serafino nu egentligen ville ha
den där Agostinotrappan, ty den där
madonnan var ju egentligen mest för
barnsängskvinnor, och han hade det
mycket bättre som han nu hade det,
men att en annan hade fått för fem
hundra hvad han en gång bjudit femton
hundra för! Det var nästan mer än
man kunde öfverlefva. Han måste
stöda sig mot husväggen, han kände
ERNST LUNDQUIST
sig riktigt sjuk, och yrkesbrodern,
enögde Beppino, som berättat den
upprörande historien, rådde honom att gå
hem och lägga sig, och det gjorde han.
Han blef verkligen sjuk. Han låg
där och orkade inte tala, förtärde inte
en bit på hela dagen, drack bara vatten,
hans törst var outsläcklig ... och fram
på eftermiddagen såg Domenica att han
var gul i ansiktet som en citron. Hon
var dödligt rädd och förtviflad, men det
satt Som en propp i bröstet på henne,
och hon kunde inte gråta.
”Skall jag gå efter en präst, så han
får läsa bort sjukdomen ur kroppen på
dig? ” frågade hon, ty så hade de alltid
brukat i hennes bergsstad i dylika fall.
”"Nej, ingen svartrock! stönade
han. ”Det är prästerna i S. Agostino,
som ha tagit lifvet af mig. Ingen präst
skall ha en soldo af mina pengar...
om jag hade några.”
Han kunde ju ha sagt till henne,
människan, att gå efter en läkare, men
det kostade ju också pengar, och han
skulle ju ändå dö, det kände han.
Hela natten låg han i feber och
yrade. Domenica satt vid hans bädd
och fuktade hans heta panna med våta
klutar. Hon var som förlamad
invärtes, kunde knappt tänka en redig
tanke. Allting var så hemskt; till och
med Moretto kved i sömnen.
Fram på morgonen andades
Serafino lugnare, och pannan var litet
mindre het, men han var ännu gulare
i ansiktet än förut.
”"Domenica, hörde hon honom
säga, och hon spratt till förskräckt. På
öfver tjugu år hade han ej kallat henne
vid namn, för att inte ge hennes ”onda
ögon” makten, och nu... nu... då
visste han, att han skulle dö!
”"Är du där?” frågade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
