Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
brinnande ljusstumpar i halsen på två
tomma vinflaskor, ty stakar hade hon
inga, och ställde dem en på hvardera
sidan om hufvudgärden. Därefter tog
hon fram sedelboken ur dess gömställe,
stoppade den i barmen och satte sig på
huk i en vrå, slött stirrande bort till den
döde. Hennes stackars enfaldiga hjärna
försökte arbeta, men det var, som om
en hård hand kramade om den och
förlamade den. Icke en tår kunde hon
gråta.
Då det blef morgon, hörde hon
människor komma och gå, hon såg
Beppino och andra karlar, hörde
röster, men uppfattade icke ett ord af
hvad de sade. Någon riste henne i
armen. Sedan blef det åter tomt i
rummet, men hon såg, att man bytte ut
vinflaskorna mot ett par höga stakar med
nya ljus i. Hon reste sig med
svårighet och måste hålla sig fast vid väggen
för att inte falla. Då hon kunde ta ett
par steg framåt golfvet, märkte hon,
att Serafino redan var lagd i
fattigkistan. Då kom hon ihåg något, som
han sagt. Hon drog mekaniskt fram
sedelboken, tog en sedel på femtio lire
och en på tio, stoppade dem i sin ficka
och stack sedan in plånboken igen
bakom lifstycket. Den skulle med i kistan,
det visste hon, ”på bröstet innanför
skjortan””, men hon måste tänka sig om
först. Tänka ... om det bara inte vore
så svårt att tänka. Hon tryckte bägge
händerna hårdt om pannan, där hon nu
åter satt i sin vrå, och försökte reda ut
allt detta, som kommit öfver henne så
plötsligt. Men det var en grå dimma
alltsamman ...
Då hörde hon åter röster och såg
en hop maskerade karlar i rummet.
Det var brödraskapet. Hon reste sig,
räckte dem femtioliren och sade:
ERNST LUNDQUIST
”Till begrafningen. Han ville ha
många munkar med vaxljus.’”
De försökte tala vid henne, göra
henne frågor, men hon förstod
ingenting. Två af dem togo henne emellan
sig och ledde ut henne på gården. Där
läto de henne sätta sig på halmstolen,
som de flyttat ut. Den friska
vinterluften skulle kanske göra henne godt.
Och det gjorde den verkligen. Det
började klarna litet i hennes hufvud.
Hon tänkte på sedelboken, som hon
skulle gå in och lägga på Serafinos
bröst, under skjortan. Sedelboken med
alla de många pengarna. Den skulle
multna bort i jorden, så hade han velat.
Och hon, hvad skulle hon lefva af,
gammal och giktbruten och orkeslös som
hon var? Och Ersilias barnstackare ?
Nu behöfde de ju aldrig mera svälta,
då hon hade så mycket pengar. Ty
pengarna voro ju hennes, hon skulle
väl ärfva sin man. Hon reste sig
beslutsamt, liksom för att genast gå till
Ersilia. Men då hörde hon hans röst
alldeles tydligt: ”Inte en soldo af mina
pengar får du ge till dina släktingar.
Då får jag inte ro i min graf.” Hon
sjönk ner på halmstolen igen, och de
grå dimmorna slogo åter samman om
henne. Men det var, som om
vintersolen brutit igenom dem och värmt
henne; det kändes skönt att sitta där.
Hon trodde nästan, att hon hade
sofvit, då hon väcktes af Ersilias röst.
Hon såg upp, systerdottern stod
framför henne.
”Jag kom hit alldeles händelsevis
och fick veta alltsammans. Här kan du
inte sitta längre. Kom med hem till
mig.’”
Hon ville föra bort henne, men
Doömenica spjärnade emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
