Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDELBOKEN
”"Nej, inte än... jag har först
något att uträtta där inne.”
Hon slet sig ifrån Ersilia och nästan
sprang in i rummet. Där fanns ingen
mer än den döde. De hade lagt en
näsduk öfver ansiktet på honom. De båda
ljusen flämtade i luftdraget från dörren,
som hon lämnat öppén efter sig. Hon
såg sig omkring. Ersilia hade inte följt
efter henne in. Ingen såg henne, nu
kunde det ske. Hon drog fram
sedelboken och skulle just till att gömma den
"’på bröstet innanför skjortan”’.
”Domenica! ropade Ersilia ute på
gården.
Ersilia ... och barnen ... nej, hon
kunde inte. Hon böjde sig ner, tryckte
en lång kyss på den gula, iskalla
handen, gömde åter sedelboken i barmen
och vacklade ut. —
Hemma hos Ersilia förde de henne
genast till sängs och bredde öfver henne
allt hvad de kunde undvara af sina
stackars paltor, ty hon frös och hackade
tänderna; icke ett ord hade hon sagt
under hela vägen. Hon ville icke ta af
sig ett enda klädesplagg, och det var
kanske också bäst, ty det fanns ingen
eldstad i rummet. Då hon vaknade
långt fram på förmiddagen, åt hon
glupskt hvad Ersilia gaf henne, men
var lika tystlåten som förut. Hon hörde
barnen stoja ute på gården, men hon
ville icke se dem. Hon tordes icke se
dem. Hon måste hem till Serafino.
""Serafino är borta, han begrafdes i
går kväll,” sade Ersilia.
Domenica satt tyst en stund med
stela ögon. Hon måste i alla fall hem,
sade hon. Här kunde hon inte stanna.
Hon måste vara ensam och tänka. De
- kunde inte hålla henne kvar, och ingen
fick följa med henne. Hon var stark
211
nu, sedan hon både sofvit och ätit. Hon
skulle nog orka gå hem ensam.
Då hon kom hem till sitt tomma
rum, ville ändå inte tårarna komma.
Hon bäddade upp Serafinos säng,
plockade i ordning litet, sopade golfvet och
lyfte därvid helt mekaniskt på den lösa
stenplattan, som hon så ofta brukat, då
han inte var hemma. Sedelboken var
borta! Hon rusade upp. Ja visst, hon
hade den ju i barmen, den kändes tung
som en sten ... och den skulle ju ha
legat i Serafinos kista! Nu var det
för sent.
Hon gick bort till sin vrå, satte sig
där och började vagga af och an med
öfverkroppen. Hvad skulle hon ta sig
till? Gå till kyrkogården, be dem öppna
grafven igen och —? Nej, de skulle tro
henne vara tokig och inte göra som hon
bad dem. Om hon skulle gå till bikten
och fråga prästen till råds? Nej, han
skulle bara råda henne att lämna
pengarna till kyrkan, och Serafino hade ju
sagt : ingen präst skall ha en soldo af
mina pengar.
Men skulle hon kunna lefva utan
att ha fullgjort Serafinos sista
befallning? Det förstås, hon hade ingenting
lofvat honom, hon hade inte hunnit
svara, då Beppino kom och afbröt
deras samtal, och sedan hade Serafino ej
varit vid sans. Någon mened var det
således inte hon begick. Och hvem vet,
om han inte hade yrat?
Hon tog fram sedelboken och
försökte räkna innehållet. Men hon
darrade så på händerna, och hon kunde
aldrig få riktigt klart för sig, hur
mycket det egentligen var. Men mycket
pengar var det ... och dem skulle hon
antingen stjäla från sig själf och
Ersilias barn — eller också skulle hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
