Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
Det var också en storartad trafik i
dörren. Massor af våta kläder
vandrade ut och in, och golfvet var som en
liten sjö af vattnet från paraplyerna.
Den långa lokalen ångade af vått tyg,
mat, kaffe. och glögg. Här var
egentligen, så man kunde storkna. Men
billigt. Och i detta lilla ord låg ju lifvets
mystik.
Nå, se där kom Joakim.
”Kors, hvad du ser glad ut,” sade
Joakim till hälsning. ”Har du: fått
det ?”
”"Visst inte. Wille Mattsson fick det
för en Sankt Eriks pilsner och två
purjolökar.”
Gertrud smålog. Hon hade ett
vackert och lugnt leende, som passade bra
till ögonen.
Joakims ansikte, som hade en viss
likhet med systerns, mulnade däremot
ganska betydligt.
- "Och ändå ser du så förnöjd ut?’”
""Förnöjd? Jag satt och tänkte på
skapelsehistorien. Jag undrade —
”"Hvad då?”
”Om vår herre tänkte på priset
eller på kvalitén, när han skapade
jordelifvet.’”
Joakim makade en hopskrynklad
pappersservett från en stol.
”På ingendera delen, det kan du
ge dig på. För priset är nästan
oförskämdt och kvalitén tusan så dålig.
Förlåt, att jag svor. Men finns det
ingenting annat än kall rostbiff?”
Gertrud såg efter sin bror, där han
skickligt lotsade sig fram mellan
bor
den med sin rostbiffstallrik. Det var
ingen, som kunde se på hans yttre, att
hans middag kostade femtio öre. För
sina blygsamma inkomster var han
storartadt väl klädd.
153.
223
”Och hur har det gått för dig?”
frågade hon.
”Bra förstås, det vill säga — Det
var en odalman.”
"Nå?”
"’Jo, han ville rysligt gärna ha mig,
alldeles förbålt, som han uttryckte sig.
Han sade, att jag såg snygg och
skötsam ut —’"” Joakim knäppte till den
lilla guldkedjan på manschettknappen,
som höll på att falla ur. ”Men så hade
han en häst, som hette Clotilda.”
Han ägnade sig ett ögonblick åt
rostbiffen.
”Och Clotilda ?” sade Gertrud
frågande.
”Ja, se det var Clotilda, som var
olyckan. Men låt mig gå i ordning med
frågorna. Först sade han, att hans titel
var patron. Och på det svarade jag,
att min var agronom. Och sedan sade
han, att han hade tänkt sig den nye
förvaltaren som sin absolute
ställföreträdare. Och så hade han tänkt sig,
att den nye förvaltaren skulle
egenhändigt rykta Clotilda. För Clotilda var
nu, som sagdt, Clotilda. Och
stalldrängen var ett nöt.”
”Och hvad sade du?”
”Jag frågade — naturligtvis — om
han själf hade ryktat Clotilda. Och
det hade han inte, naturligtvis inte, som
han sade.”
”"Stackars Joakim.”
Gertrud drog på munnen, men hon
såg inte vidare glad ut.
"Hvarför säger du det? Jag
relaterar ju bara ett samtal med en
odalman. Och det är minnsann ingen dålig
odalman, som kan föreslå en Sjöfelt att
rykta sin Clotilda.”
"Nå.”
”TJa, det var just inte mera sedan.
Konversationen tynade, som det står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
