Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
i följetongerna. Och jag hade nött för
minst trettiofem öre skosulor i onödan.
Min patron bodde i ett pensionat på
Birgerjarlsgatan, antagligen ett
mycket hyggligt ställe, för det satt fyra
tänkespråk redan i tamburen.” .
”Du ser då allting. ”
”"Nej, men hvad skulle jag göra?
Min patron använde en kvart för att
se igenom mina betyg.”
Gertrud knäppte ihop sina ovanligt
välformade händer.
”Du menar väl inte, att han lät dig
stå i tamburen ?”
”Jo visst. Du tror väl inte, att en
svensk odalman med pengar sätter en
okänd, platssökande ung man midt i
sin paneldivan? För jag såg genom
dörren, att han hade en sådan. Den
var spräcklig i grönt och gult. Mycket
underlig färg för resten. Du, som
målar, skulle kanhända ha sagt, att den
var blommig.’”
Gertrud satt tyst.
"”Det är egentligen rysligt,” sade
hon till sist.
”Ingenting är rysligt, ” sade Joakim
med största !ugn. ” Möjligtvis att äta
på automat. Men det finns obehagliga
saker, det kan jag gå in på. Här skall
du få se en.”
Han gräfde i fickan på sin
öfverrock, som han lagt ifrån sig på bänken,
och fick tag i ett häfte af Hvar 8 Dag.
"Titta på första sidan, skall du
få se.”
Gertrud vände på omslagspapperet.
På första sidan stod ett manligt porträtt.
Det var intet fult porträtt, men
Gertruds ansikte fick plötsligt ett uttryck
af afsmak.
”Hvad har han gjort, eftersom han
står i tidningen ?” frågade hon.
"Ingenting. Han har väl aldrig
ULRIK UHLAND
gjort någonting.” Joakim petade bort
en liten möglig ostbit, som förekom
bland potatissalladen. ”Men han rår
ju om Sjöberga.’”
Gertrud satt en stund tyst och
betraktade porträttet. Det var en äldre
herre med litet flintskallig panna och
mycket distingerade drag. Under
porträttet stod :
Baron Nils Sjöfelt, innehafvare af
Sjöberga fideikommiss i Södermanland.
Joakim lade ordentligt knifven och
gaffeln på tallriken och stjälpte ut det
dammiga saltet i den kvarlämnade
salladssåsen.
""Det har visst varit någon slags
utställning i Södertälje, och baronen har
lyft sin sköld till beskydd. Underligt
för resten —"”
”Hvilket ?”
Gertrud läste någonting i häftet och
frågade samtidigt:
”Att man inte kan utställa en skånsk
gris, utan att en adlig person beskyddar
grisen.”
”"Det är väl underligare, att man
själf kommer i tidningen i stället för
grisen.”
Hon slog igen häftet och reste sig
upp.
”Nu kunna vi väl gå?”
”Ta bevars.” Joakim steg också
upp.
”Nej, men se prinsessan Gertrud, ”
sade en röst från dörren. Gertrud
vände sig om vid det ljudliga utropet.
Det var hennes kamrat på skolan,
Wille Mattsson, som fått stipendiet för
pilsnern och purjolökarna. Han var en
tydligen mycket gladlynt ung man med
trindt ansikte och snälla, ljusblåa ögon,
som för att tillhöra en konstnär inte
företedde något som helst mystiskt. Det
litet ohygieniskt tilltagna håret
ådaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
