Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
från stationen? Om det fanns
någonting, Som kunde göra en kristen
människa rasande, så var det att raka sig
själf. Men farmor var så beskedlig mot
alla människor, så hon kunde smälta.
Hon var så höflig mot tjänstefolket, så
det var nästan opassande. Naturligtvis
skulle hon komma att kalla den här
nya sällskapsmänniskan för ””lilla barn ”
i stället för fröken Pilqvist, eller hvad
hon kunde heta. Hade hon inte kallat
den förra gamla harpan för ” min lilla
Julie””, fast hon hette Julia Andersson
och hade slutat med att annektera en
diamantring ?
Baronen hade nyss slutat raka sig
framför spegeln, när bjällrorna af en
släde ljödo i alléen. Han gick fram till
fönstret. Klockan var bara fyra än.
Det kunde således :inte vara gästerna,
ty fastän patron Broström inte var den,
som försinkade sig, när det gällde en
middag på Sjöberga, så kunde han väl
ändå inte komma jämnt en timme för
tidigt. Det var förstås hon, Pilqvist.
Han iakttog släden, som svängde
upp på gårdsplanen. Jakobsson satt på
baksätet och körde, och framför honom
satt en mörk företeelse. Det var
alldeles skumt därute, och baronen kunde
inte urskilja, hur hon såg ut, inte ens
om hon var ung eller gammal. Men
när hon hade stigit uppför trappan,
och Jakobsson öppnade dörrarna till
hallen, såg han i ljusskenet, att hon
hade ett stort, mörkt hår, som skarpt
stack af mot en ljus skinnmössa. Hon
var således mörk. Nå det var då en
förmildrande omständighet. Baron
Patrik tyckte om att se mörka människor.
Hela familjen Sjöfelt var mycket ljus.
Betjänter och pigor voro också ljusa,
och själfva katten inne hos farmor var
gulspräcklig.
ULRIK UHLAND
Han gjorde en synnerligen
omsorgsfull toalett, ty blick för kläder
låg i familjen, och skräddarmästare
Haqvinson i Södertälje hade dessutom
nyss Öppnat en specialafdelning för
högtidsdräkter. Och baron Patrik
Sjöfelt var egentligen den, som lancerat
skräddarmästare Haqvinson.
<Dessutom måste man ju vara mera
uppsträckt i sällskap med en bondpatron
och en bryggare än med hyggligt folk
i ens egen ställning. När baronen var
klädd, gick han in till sin farmor,
friherrinnan, som hade sin
sängkammardörr midt emot hans egen, tvärs öfver
den stenlagda förstugan, dit trappan
ledde nedifrån hallen.
Gamla friherrinnan satt i en låg
korgstol framför brasan i den stora
öppna spisen af grön marmor. Hon
var liten och mager, med en lång,
starkt böjd näsa och ett hår, som lyste
krithvitt under den svarta hårklädseln.
Hon hade en påfallande skär hy, ty
hon ansåg det som en skyldighet mot
sin omgifning att hvarje morgon
använda en aldrig så liten aning af
franskt smink, och hennes starkt
svängda ögonbryn voro kanske en liten
hårsmån mörkare än som var naturligt.
Men i hvarje hennes rörelse och hela
hennes hållning låg en mjukhet och en
grace, som djärft förnekade de fyllda
sjuttiotvå åren.
Hon höll ett skrifvet papper i
handen, och i samma ögonblick, som
baronen öppnade dörren, vände hon sig
till den nya sällskapsdamen, hvilken
tagit plats på en förgylld taburett
närmare dörren.
”Det här låter alldeles utmärkt,
min lilla vän. Jaså, är det du?”
Hon såg upp på sin sonson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
