Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början gick samtalet vid bordet
trögt. Friherrinnan beskref mycket
noga för fabrikör Altberger en
maskerad, som hade hållits på Sjöberga
under en af Gustaf den tredjes resor nedåt
landet. Hon använde enligt sin vana
en del synnerligen omständliga
vändningar på franska och fabrikörens
runda ansikte hade fått ett uttryck af
uppmärksamhet, som närmade sig pina.
Patron Broström försökte att få Lilly
intresserad af beskrifningen på den
resa, han för femton år sedan företagit
till Palestina, men han kom sig inte
för att berätta mera, sedan Lilly med
en höjning på ögonbrynen utbrustit:
”Hvad i all världen hade patron
där att göra? Jag trodde, det bara var
religiöst folk som for dit.”
Plötsligt ljöd fröken Dora Altbergers
röst i örat på Patrik:
Ӏr det sant, Patrik, att det finns
ett rum här på Sjöberga, där det
spökar?”
Frågan var i och för sig inte
märkvärdig. Den hade många gånger förut
blifvit framställd af gäster på Sjöberga,
ty det var allmänt omtaladt, att Sjöberga
bland alla sina intressanta saker också
hade ett spökrum. Men baron Patrik,
som hade den egenskapen att ge akt på
folk för att sedan kunna yttra sig om
dem lakoniskt, hade just försjunkit i
kontemplation af patron Broström. När
Lilly sade sin replik om Palestina, såg
han en sak, som han alltid sagt, men
som han aldrig haft bevis på, om han
skulle velat vara ärlig. Patronen såg
lömsk ut. Lömsk, det var just ordet.
Det kunde inte öfverskylas ens af de
tjugu kilona rödfärg, som han hade
skänkt till skolhuset. Och nu såg baron
Patrik en sak till, och det en sak, som
däremot kunde förvåna en. Patronen
var också spökrädd. Hvem skulle
kunnat tro det om en religiös patron på
etthundratvå kilo? Men patronen
formligen studsade upp en bit från stolen
vid Doras fråga.
Det hade plötsligt blifvit alldeles
tyst vid bordet. Den äldre baron
Sjöfelt gjorde en tvär paus midt i
någonting, som han höll på att berätta för
fru Altberger, och hans mörka och
litet hårda blick riktades på fröken
Dora.
”Jo, ett spöke måste man väl ha
på ett gammalt hyggligt ställe,” svarade
Patrik. ”Det hör till möblemanget.’”
”Usch, så hemskt,” sade fru
Altberger. Hon ryste litet och räckte ut
sin fylliga, välformade arm efter sitt
vinglas, som hon smuttade på. ”Jag
skulle aldrig få en blund i mina ögon,
om jag hade ett spökrum i samma
hus.”
”Det är inte ett dugg farligt,” sade
Lilly. ”Jag skulle våga gå dit midt på
en torsdagsnatt och bulta på dörren.”
”Det vill jag allt se först,” sade
Patrik. ”Du, som låter Fina hålla dig
i hand, tills du somnar, ända sedan
du började på Rocambole.
”Rocambole? Hvad är det?”
frågade friherrinnan. ”Det låter franskt.”
”Det är franska,” sade Lilly
generad.
”Ja, en förfärlig franska,” sade
Patrik.
”Nå, det gläder mig,” sade
friherrinnan. ”Franska kan för resten
aldrig vara förfärlig. Lillys lektyr, den
gör mig då inga bekymmer. Jag har
verkligen aldrig sett en ung flicka med
så barnslig smak.” Friherrinnan
nickade vänligt åt Lilly.
”Har hon? Som nyss har slutat
Bödelns Dotter? Och förut studerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
