Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
hända trasslat in sig i släpet, så att det
tog litet tid.
Sällskapet var fulltaligt så när som
på syster Lilly, och baron Patrik
föresatte sig att läxa upp henne för det
opassande långa dröjsmålet. Man fick
inte ta sig friheter med bryggare, det
borde hon försöka komma ihåg. Medan
han satt och hörde på direktör
Altbergers beskrifning öfver sin sista resa
till Tyrolen och fick reda på namnen
på fyra nya bekantskaper, som
bryggarefamiljen gjort, hvilka namn alla
fyra föregingos af ett von, nagelfor hans
uppmärksamma blick patron Olaus
Broström, som satt och kallpratade
med hans far. Patronens kinder hade
fått en riktigt vacker bordeauxröd färg
af kölden där ute. Detta bordeauxröda
var så mycket märkligare, som hans
ögon voro bland det ljusblåaste, man
kunde få tag i. Men hvarför kom inte
Lilly, så man kunde få äta någon gång ?
Hon hade naturligtvis försinkat sig
öfver Galérslafven Rocambole.
Nå, ändtligen gick dörren upp.
Lilly Sjöfelt var mycket söt. Det
erkände till och med fru Altberger, och
då kunde man vara öfvertygad om, att
hon var det. Ty fru Altberger var själf
ganska söt och lika blond som Lilly
Sjöfelt och brukade i allmänhet endast falla
i extas öfver mörklagda fruntimmer.
Men fröken Sjöfelt, eller Lilly, som fru
Altberger sade hemma i Västberga, var
verkligen bland de sötaste, man kunde
se. Hon hade en så förfärligt näpen
liten trubbnäsa och så förfärligt
ovanliga gråa ögon, och gråa ögon ansågs
ju inte fult nu för tiden. Och att hon
hade skadat en framtand en gång, när
hon ramlade utför en trappa som barn,
det gjorde verkligen ingenting, för hon
hade fått en porslinsplomb, som helt
ULRIK UHLAND
enkelt var idealisk. Man kunde
verkligen inte tro, att tanden var lagad.
Och så håret, som var så burrigt och
lockigt, att inte ens fröken Augustson
i Västberga kunde kamma det riktigt
comme il faut. Och hon brukade ändå
få bukt på det rufsigaste hår. Ja, hela
flickan var verkligen förfärligt söt.
Patrik tyckte precis detsamma, där
han satt. Lilly var en söt liten unge.
Han gaf henne en gillande blick, när
hon gick förbi honom fram till fru
Altberger. Sedan hon nu lagt bort
Cleoperuken, emedan Anna, husan, fått
samma åkomma, var hon riktigt chic.
Hon hade också en ganska passabel
klänning, verkligen inte dum för att
vara sydd i Västberga, helst när man
såg den bredvid Dora Altbergers, som
var rutig på snedden på ett nästan
hemskt sätt.
Patrik, som satt och fingrade på en
liten porslinsask, som stod på det
inlagda bordet, spratt plötsligt till vid
patron Broströms långsamma och en
smula salfvelsefulla röst:
”Fröken Sjöfelt kommer en att
tänka på en rosenknopp midt i
vintern. ”
Han betraktade patronen. Jo, det
var tydligt, att han inte narrades. Hans
simmiga ljusblåa ögon hvilade med
starkt välbehag på Lillys ljushylta,
näpna ansikte. Men det var också
tydligt, att hon själf tog komplimangen
mera som en näsvishet, ty hennes
ögonbryn höjde sig. Kors, hvad hon kunde
se själfmedveten ut, tänkte Patrik. Det
skulle man knappast kunnat tro om
den, som satt och grät öfver Hilda,
Fångens Brud. Men det var alldeles
samma min, som farmor gjorde, när
folk sade något, som inte föll henne i
smaken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
