Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
om hon hvar natt sydde slut ännu en
extra rulle tråd, skulle hon säkert efter
en tid äga det lika glänsande som
Penelope.
Det var Penelopes lampa, som
alltid brann till längst in på natten i
Tatavla. Hon var systerdotter till
grannen midt emot. Så sällsynt blond
syntes hon bland de andra
Tatavlaflickorna, så stilla och tystlåten var hon,
att man knappt kunde tro henne vara
levantinska. Det var fattigt hos
grannen midt emot. Man påstod, att
Penelope aldrig åt sig mätt ens. Och dock
ägde hon en skatt, som hela Tatavla
beundrade.
- Det var en underbar, österländsk
väfnad, så hvit som solbelyst snö, så
smygsam, att det kunde dragas hela
tyget genom ett armband. Lät man det
glida mellan händerna, rann det likt
smält silfver, lyfte man det i våder, var
det så lätt, att det stannade af sig själf
i luften likt månsken. Penelope hade
köpt det på afbetalning af en armenisk
köpman, som påstod sig hafva bytt det
till sig af pilgrimer, hvilka kommit från
Arabien. Ännu var ej allt betaldt, ännu
kom den armeniske köpmannen hvar
vecka, sniken och talför och hämtade
de runda silfvermedjedies ur Penelopes
lilla magra hand.
Ofta kommo Tatavlaflickorna till
henne blott för att beundra det hvita
sidentyget och röra vid det. Och då
talade de om bröllopet och
brudgufnmen, såsom de brukade — — — "”Din
brudgum, är han skön, Penelope?’”
Då ler hon, men ej det glada
flickskratt, utan ett ljudlöst, stilla leende,
som glider en sekund öfver ett sorgset
ansikte likt en ljusstrimma öfver
sofvande, djupt vatten. Genom en slöja
af rökelse ser hon sin brudgum, som i
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
en vision — — — under körers
högtidliga sång — — — med vaxljusens
små lysande punkter rundt om — — —
På knä måste man sjunka för att se
honom, med händerna knäppta öfver
bröstet i ödmjukhet. — — — Han är
öfverjordiskt skön — — ett blekt
ansikte med mycken sörg och mycken
förlåtelse — — —
"Tror du att ditt bröllop blir snart,
Penelope? Vi skola alla komma och
sy brudklänningen! Då gör hon
korstecknet öfver sitt unga bröst och
hviskar : ”’Ja, ja, snart, ”” och hennes ögon
lysa.
UMen din hemgift, Penelope, är
den nog stor, du ger ju nästan bort
all din förtjänst för din morbrors
barn."” Då svarar hon: ”Ju mer jag
ger bort af det jag förtjänar, ju mer
växer min hemgift. Den är visserligen
ännu alltför liten. Men min brudgum
förlåter mig, ty min hemgift äro alla
goda tankar, alla handlingar, hvari jag
menat väl för andra och ej tänkt på
mig själf.”
Och de små Tatavlaflickorna se på
henne i förundran. Men Penelopes
ögon skåda långt förbi dem i fjärran.
— Öfver den hvita pannan darrar det
ljusa håret likt en gloria.
x
Lördagskvällen — det är i Tatavla
redan början till söndagen. Då stå de
små fönstren tomma och Tatavlas
slarfvigt klädda arbeterskor äro alla
försvunna. Men ute på gatan framför alla
portar prata och skratta unga, eleganta
damer. — Åtsnörd midja, svängda
höfter, ryggen S-formig, som om den
aldrig krökts under arbetet. Och allt
som vajar och pöser och frasar är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
