Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGARNE FRÅN ÖSTERLANDET
läste solarnas tal i urgamla, tunga
böcker. De sågo dem om kvällarne
tändas rundt horisonten och följde deras
vandringar genom himmelens zoner,
tills de döko ned bakom bergen och
försvunno. De ristade tecken på sina
trianglar och stafvar och sporde
hvarandra om de dunkla språk, som
längesedan döda kaldéer och sibyllor i
hänryckning fört på sina läppar och
tecknat på taflor af tegel. Vintergatans
snöiga väg ledde deras tankars
undersamma vandring öfver de oändliga
slätternas mörker.
Men när dag grydde och stjärnorna
bleknade i morgondimman, som lyfte
ur flodens säf, stego de alltid
bedröfvade ned ur tornet, och innan de sköto
upp kopparporten, som slöt trappans
vindlingar, kunde Caspar, den äldste,
trött luta pannan mot dörrpostens
stenbjälke och tala dessa ord:
”Alltså ännu en natt, som vi i
lönlös väntan sett stiga och åter sjunka.
Ännu en natt då zodiakens teckenspråk,
ritadt med stafvar och punkter, hvilkas
tydning vi ej känna, förblifvit oss likt
en tillsluten boktaflas hemlighet. För
oss äro icke kalendrarnas profetior och
de magiska textrullarnes lösningstal,
de, som våra präster och kaldéer
rådfråga och efter hvilka de mätt ut våra
lifs underliga stigar. Oändligt mycket
djupare, oändligt mycket vidare,
oändligt mycket dunklare gå banorna för
vårt väsens gåtor. När skola vi finna
deras svar i himlarnes hemlighetsfulla
tecken? I bottenlösa såll tömmer
vattumannen sina kärils flöden. Ut i de
stora rum, dit vi ej kunna följa dem,
skjuter skytten sina pilar. Oxens horn
stångas med månens, Istars stjärna
lockar Nirgals, Kräftan sträcker i hot
sina klor efter Jungfruns barmar, men
18.
269
allas deras vägar rulla i hopplösa
cirklar och Vågens skålar stiga och falla
upp och ned allt efter dygnets
obeständiga timmar. När stiger den
stjärnan öfver våra vägar, som, mäktig
” som ett under i sin ofattbarhet, skall
med sin ofattbarhet vara den, som
löser och tyder och säger oss: se där!
och säger oss: gå dit!, och vi skola se
och vi skola gå och vara vissa utan att
fatta och veta, utan att förstå och vårt
innersta blifva skådadt i klarheten af
dess ljus? När springer den stjärnan
upp och varder född? Vår själ, som
söker hvila, finner ingen och vårt
hufvud svindlar vid de lagars evigt
regelmätta stillhet, som leda nattljusens
banor och äro oss så måttlöst mycket
visare än all vår vishet. Allt fort bära
vi med oss vårt väsens olösta gåtor.
Och då vi åter stiga ut bland
människorna med deras många fåfängliga
ord och många fåfängliga gärningar,
bära vi hopplös längtans bitterhet
bakom våra slutna och tigande läppar.’”
Men en natt begaf det sig, just som
mörkret grånade till dag och de tre
konungarne reste sig upp att sorgsna
begifva sig till palatsets sofgemak, att
de fingo skåda en stor stjärna, som ej
stått där förut. Ingen af planeterna
strålade som den. Dess ljus brann med
den mystiska glansen af en lampa vid
foten af någon hemlighetsfull gudinnas
jättebild i ett uråldrigt tempels heligaste.
Rymdernas enslighet och de frostiga
viddernas köld gåfvo den intet af den
skälfvan och darrande ångest, som
kommo dess systrar att bäfva och
glimma. Öfver stadens hus och sofvande
gator steg den lik en drottning, som
går ur sitt gemak, och dess återglans
stod i flodens vatten som en fallen
eldboll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
