Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
De tre vise konungarne sågo på
den med undran. De forskade i sina
teckenrullar, men teckenrullarna kände
den ej. Nästa natt lyste den åter, de
frågade de döda kaldéernas ordspråk,
men ordspråkens böcker tego.
Och se — då de lyfte sina tuber
emot den, sågo de, att den stora
stjärnan vandrade. Men dess vandring var
ingen af de andra stjärnornes lik. Ur
österrandens bildgårdar skred den rätt
upp mot zenit. Den korsade de andras
banor och rundt omkring den tvinade
de andra himmelens ljus och
förbleknade ett efter ett.
Och den tredje natten sågo de den
åter, och se — nu lutade dess lopp
redan mot västerns berg. Men de tre
vise konungarne frågade icke mer,
utan sutto blott tigande på tornkrönets
stenbänkar och följde den med sina
blickar.
Men då, när redan stjärnan stod
så lågt, att den rörde vid de höga
fjällens iskammar, reste sig Caspar,
den äldste af de tre vise konungarne.
I sin långa sida dräkt af purpurrödt
linne stod han rak och väldig i sin
hvita ålders mäktighet, och som en
besvärjande öfverstepräst lyfte han sina
tunga armar högt mot den stora
stjärnans ljus. Och likt en besvärjande
öfverstepräst, som talar heliga och
dunkla språk i anropandets
hänryckning, upplät han sin mun och sade:.
””Underbara, hemlighetsfulla, du,
som stigit för våra ögons skådan ur de
världars tummel, som mänskligt öga
aldrig förnummit, vandrarstjärna, som
korsat zodiakens sfärer med din banas
eldväg, liksom en segrande furste i sin
vagn framgår genom sina fienders
kungariken från dess ena gräns till den
andra, du, om hvilken ensamt de vise
CARL R. AF UGGLAS
teckentydarna i döda tidsåldrar och
döda tidsåldrars profetior ingenting veta
— si, du är den, du är den som kom
med undrets och majestätets väldighet
till oss, som bidade! Undrets: och
mysteriets väldighet bidade vi. Bland allt
det, som i de dunkla och skumma
vidderna förvirrade vår själ och ledde den
efter planlösa cirklars lopp, bidade vi
det oförklarliga och stilla strålande,
droppar af din eld föllo som glödande
stjärnstenar ned i våra bröst och tände
deras längtan och deras kärlek till dig.
Vårt väsens stjärna blef du vorden.
Och si — redan går du ifrån oss. Blif
kvar och dröj och lys öfver våra öden !
Dem, som en gång skådat dig, varda
alla nattens andra ljus till dunstiga
facklor och varder mörkret så mörkt
och tungt, som ville det pressa vårt
bröst samman och vårt hjärta dödt ?”
Men stjärnan, likt en, för hvilken
afskedets timme är oåterkallelig och
som med smärtsamt vemod ser kända
ängder bli borta i allt aflägsnare
fjärrvidders blånad, sjönk allt .mera djupt
mot horisontens linje. En strimma af
grönt ljus brann redan aningsfullt i
isfältens döda spegelglas.
Då reste sig äfven konung Melchior,
och hans ansiktes drag buro en
kommande handlings storhet och lugn. Han
grep de andras händer, han visade mot
väster och sade :
”Du nämnde henne vid namn —
vårt väsens stjärna. Låtom oss stå upp
och följa henne!”
Men de andra svarade honom intet.
Ty de voro bestörte.
Till slut sade Caspar, och hans röst
var likt dens, som värjer sig för ett
besluts allvar: ”En tung mödas galla
är det, du bjuder mig att dricka. Si,
mina ben längta att hvila. Jag är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
