Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
skåda henne en sista gång!” Och han
vände sig om och ilade med en giljares
snabba steg till hyddans dörr och lyfte
dess förhänge. Och han fann sin
älskade sofvande på en bädd af torrt gräs
och garnmattor, och vid hennes
hufvudgärd brann ett kopparfat med
vällukter, hvilkas doft var som af
vårblommor, som af nejlikblom och
hyacint. Hennes dräkt var gliden från
hennes bröst och ljuset från den öppna
dörren smekte öfver deras hvithet.
Och konung Melchior föll på sina knän
och lutade pannan mot bäddens fot
och kysste hastigt den yttersta fliken
af sin älskades kjortel. Och när han
reste sig upp och gick därifrån, stal
han ett korn af glödfatets rökelse, som
doftade som vårblommor och som hans
älskades hår, och gömde det varligt i
sina kläder.
Men allt fort gick stjärnan framför
dem. Och den tredje natten nådde de
koaung Balthazars rike och vandrade
genom det. Och konung Balthazar gick
med sänkt hufvud, och såg sig ej om.
Ty han var ännu en yngling, som var
älskad af många och hvilkens hjärta
ännu var fullt af unga dagars längtan
och hungriga begär. I alla trädgårdar
sprungo just rosorna ut och doftade i
natten och i landtgårdarnes arkader
stego och föllo de sömnlösa
springvattnen, sorlande i skönsirade
brunnskar. Dofter och vattusorl ropade
honom att dröja. Men han dröjde icke.
Midt mellan de båda andra gick han
allt fort med sänkt hufvud. Men då de
redan nått förbi hans hvita kungastad
och stodo på bergåsen, som lyfte sig
däröfver, vände han om som till ett
afsked och såg tillbaka. Hans hvita
kungastad sof där nere i stjärnljuset,
blundande som en ung kvinna, i sin
CARL R. AF UGGLAS
bädd af sykomorer och mandelträd.
Det var honom, som förnam han ännu
dit upp rosendoften från trädgårdarne
och springvattnens sakta mummel.: Då
vardt hans hjärta bedröfvadt intill
döden, och han föll ned och kysste
själfva marken och dess gräs och hof
upp sin röst och grät öfverljudt och
förtvifladt. Men de andra böjde sig ned
öfver honom och togo honom vid
handen och visade honom tigande på den
stora stjärnan. Och Balthazar steg upp
och slog manteln öfver sitt hufvud.
Men af en myrrabuske, som växte
därbredvid, bröt han en gren, en efter
hvilken doftande kåda samlat sig, och
han tog den och band den bredvid
kurbitsflaskan öfverst på sin staf.
Och de tre vise konungarne
fortsatte sin vandring. Natt efter natt
gingo de, och den stora stjärnan gick
före dem och lyste dem. Öfver
högslätternas stenfält och de stora
flodmarkernas sumpängar vandrade de,
öfver begrafda städers härlighet och
ramlade tempels prakt, på hvilka fuktig
mossa växte och där igelkottar och
hoppande gastar hade sina bon. Allt
mera sällan talade de med hvarandra.
Allt rimfrostgråare och tyngre vardt
konung Caspar, allt mörkare konung
Melchior, allt vemodigare konung
Balthazar. Ibland kunde någon af dem
trött stanna och fälla sin staf och säga :
”Hvad båtar oss detta? Låtom oss
vända åter eller här stanna och gräfva
våra grafvar vid vägen!” Men då
pekade åter de andra mot stjärnan,
sägande: ”Låtom oss vara vår stjärna
trogna! Si, måhända skall den en gång
stanna och våra själar få frid.” Och
de fortsatte att vandra genom natten.
I öknens sand, ännu het af död dags
sol, sjönko deras fötter. I palmlunder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
