Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
närmade sig. Det måste vara flera,
som gingo. Tänk, om någon kom hit.
Hvad skulle de tro, om de finge se
den nya sällskapsdamen stå och
undersöka dörrarna första kvällen, hon var
på Sjöberga?
Hon hörde röster, som hviskade,
och så lät det, som om bara en person
gått framåt gången, tyst och försiktigt.
Hur skulle hon bära sig åt?
Instinktivt steg hon nedför trappstegen, som
lågo i djupt mörker, ty hon vågade inte
trycka på den elektriska knappen på
lampan. Hvilket trappsteg var det,
som var sönder? Det måste hon veta,
ty annars kom hon på hufvudet utför
trappan.
Hon tryckte djärft på knappen, och
det glimmade till i den smala trappan,
endast en kort sekund. Men det var
nog för att låta den person, som
samtidigt vek om hörnet i korridoren,
utstöta ett gallskrik så högljudt och så
oväntadt, att Pilqvisten höll på att
släppa ficklampan.
Hon stod kvar ett ögonblick —
alldeles bedöfvad, men sedan kalkylerade
hon snabbt. Hon visste precis, hur
trappan gick, och hon visste också, att
om hon vek af till vänster om det
nedersta steget, så var hon inne i den
där lilla, smala fortsättningen på
korridoren. Hon tog de återstående
trappstegen tyst och försiktigt, sprang in i
gången och öppnade den första dörr,
hon fick tag i, då hon trefvade på
väggen. Hon såg inte, i hvad för slags
rum hon kommit in, ty mörkret var
svart som sot. Men det frågade hon
inte efter. Hon stod stilla innanför
dörren.
Borta i korridoren rådde en stark
uppståndelse. En barnslig röst skrek
först ”o, så förfärligt! och sedan
bör
307
jade någon att gråta. Det var något i
snyftningarna, som sade Pilqvisten,
att den, som grät, måste vara samma
person, som rådde om den barnsliga
rösten. Midt upp i all denna
tandagnisslan uppstod ett lifligt
meningsutbyte miellan en annan kvinnlig röst och
en manlig, som Pilqvisten genast kände
igen som unge baron Sjöfelts.
Hufvudsumman af det hela var, att någon,
som kallades Lilly, hade sett damen
med hufvan i trappan till spökrummet,
och att baronen undrade, hur en, som
åtminstone för en kvart sedan inte var
idiot, kunde påstå en så genuin
dumhet.
”Ja, men snälla Patrik, hon kunde
väl inte bli så förskräckt för ingenting
alls,”” sade den kvinnliga rösten med
ett dämpadt tonfall, förmodligen af
förfäran.
”’Jo bevars. Den som är intim med
både vännen Rocambole och Den bleka
grefvinnan, den skulle kunna se
spöken på ett folkskollärarmöte.”
O, snälle Patrik, tala inte så
högt –” Nu kom det tydligen flera
personer upp från hallen. Pilqvisten
blef allt mera medveten om det
egendomliga i sin situation. Tänk, om
någon bodde här inne? Eller om någon
kom in?
Men ingen kom. Efter några
minuter dog bullret bort igen. Hela
sällskapet tycktes ha gått utför trappan.
En god stund senare kom baron
Patrik uppför trappan igen. Lilly var
så rädd, att hon ville gå och lägga sig,
och han hade haft det icke föraktliga
nöjet att se till, att gästerna kommit i
slädarna. Det var verkligen inte
uteslutande dumt med ett familjespöke.
I förstugan mötte han Pilqvisten.
Han såg inte från hvilken sida hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
