Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
varit här inne nyss. Hvart hade den
individen tagit vägen, det var en
annan sak.
Baron Patriks ansikte hade på
några ögonblick undergått en högst
märkvärdig förändring. Han hade
förlorat något af sitt mondäna lugn, och
hans ljusa ögon hade mörknat. För
öfrigt kunde inte förnekas, att de
blixtrade och det af ett högst lifligt
och underklassigt intresse.
Han gick fram och lyste bakom
den gamla, blårosiga kakelugnen. Nej,
där fanns bara sten och murbruk. Och
så tjockt med verkligt reella
spindelväfvar kunde inte bero på enbart
trolleri. I rummet fanns intet gömställe.
Tydligen var här någonting verkligt
spännande i görningen. Patrik glömde
åkarnas företrädesrätt till den grad,
att han med verklig känsla utbrast:
"Det var fan! Det här är ju som
i själfva Rocambole!”
Han lyste ännu ett hvarf kring
rummet och undersökte. Nej, här var
det absolut omöjligt att gömma sig.
Jakobsson gick tyst efter honom ut.
Han trodde mycket riktigt inte på
astralkroppar, men han kunde inte
neka till, att det hela började bli
otrefligt. När Patrik låste dörren med
dubbla slag, kände han en viss lättnad.
”Hvad tänker baron göra?”
frågade han, då Patrik ställde ifrån sig
lyktan i gången och gick framåt
förstugan.
"’Jo, kom och hjälp mig. Vi få lof
att ställa någonting framför dörren tills
i morgon bittida. Den där anden, vi
hörde, ska inte komma ut, det lofvar
jag heligt. Åtminstone inte den här
vägen.” Patrik lät eftertrycklig. ”I
morgon bittida skall jag gå in och
undersöka igen, men till dess kan den
313
ju vara där den är.
soffan i förstugan.’”
De togo tag i den ena af de gamla,
massiva eksofforna, som stodo vid
långväggarna mellan dörrarna. Soffan
var mycket tung, men det lyckades
dem i alla fall att släpa den med sig
och placera den framför dörren utan
alltför mycket buller. Patrik tittade
belåtet på soffan.
”Så där ja. Den dörren öppnar
inget vanligt spöke. I morgon bitti
väcker Jakobsson mig vid sextiden.
Då gå vi och ställa tillbaka den, innan
någon får se den, och sedan håller
Jakobsson vakt vid dörren, tills det är
så ljust, så jag ser.”
Han släppte ut Jakobsson genom
slottsporten, för att han skulle slippa
gå genom köket och uppväcka Finas
intresse, och gick sedan uppför trappan
för att gå in till Lilly. Halfvägs i
trappan stannade han. Lyktan, som
han fortfarande höll i handen, lät
honom i sitt plirande sken skåda en sak,
som inte bådade godt för spöket. Han
hade fått en lucka på sina spritt ny
pantalonger. . ”
Lilly höll, trots allt, på att somna,
när han kom in. När han tog i låset,
hoppade hon högt i luften.
”Usch, hvad jag blef rädd,” sade
hon yrvaken och satte sig upp.
””Trodde du, det var hon?’”
frågade Patrik nonchalant.
”Hvem ?” Lillys tonfall var
långdraget. .
”Damen med hufvan.”
”Nej, men Patrik, du är förfärlig.
Du skulle kunna skrämma ihjäl ett
lokomotiv. Och så länge du har dröjt
sedan. Jag trodde, jag skulle förgås.
Nå, har du sett någonting?”
”Jo, svarta husråttan, precis som
jag trodde. Patriks ton var
anmärk
Vi ta den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
