Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Nyckeln satt i låset på insidan af
dörren. Patrik tog ur den och låste
utifrån. Han stoppade nyckeln i
fickan. I morgon bittida skulle han
lämna igen den till Fina. Det
föreföll inte för en gångs skull så omöjligt,
att någon katastrof var i görningen.
Fina hade väl aldrig förr i
mannaminne glömt bort att låsa igen om ”’det
antika”’.
Det fanns två dörrar till, som
mynnade ut i korridoren, men de voro
bägge låsta. Jakobsson låste upp dem
med en väldig nyckel, som hängde på
en krok i väggen borta vid trappan,
men båda rummen voro tomma. Det
var lätt att se, ty det fanns inte en enda
möbel i något af dem.
Fortsättningen af den östra gången
slutade, sedan den gjort sin skarpa
krök, vid ett litet fönster i yttermuren,
försedt med järngaller. Patrik gick
fram och lyste på det för att se, om
gallret företedde något ovanligt. Men
det var lika dammigt och rostigt som
det brukade vara. Inte heller gaf det
efter, när han omtänksamt skakade på
det. Han ställde ifrån sig lyktan i
fönstret och tog upp det lilla korset ur
västfickan. Hur sablarna hade det
kommit in i skräprummet? Kunde
sådana här gemena juveler gå af sig
själfva ?
Han höll korset mot lyktan. I sam- .
ma ögonblick lät Jakobsson bortifrån
den mörka gången höra ett sakta:
”"Sch?”
Patrik stoppade ofrivilligt ned
korset igen. Det var något i Jakobssons
halfkväfda uttrop som kom honom att
själf hviska mycket tyst, när han
frågade:
”"Hvad är det?”
Han tog lyktan och smög sig på tå
bort till det ställe, där Jakobsson stod.
ULRIK UHLAND
Jakobsson pekade bort emot dörren till
skräprummet.
""Hör inte baron?”
De stodo bägge två orörliga, utan
att draga andan. Trots sin lindriga
skräck för den bleka grefvinnan kände
Patrik en känsla smyga sig öfver
honom, som han inte kunde undgå att
döpa till förbaskadt besynnerlig.
Innanför den stängda dörren hördes ett
krafsande ljud, som om någon sakta
trefvat efter låset. Han skulle kunnat
gå ed på, att så var förhållandet.
Men var det någon, som trefvade
efter låset, så var det också någon
därinne. Hans egendomliga
försagdhet varade endast en sekund. Han tog
. upp dörrnyckeln ur fickan och smög
sig tyst mot dörren.
Men han måtte inte ha kunnat taga
de få stegen absolut ljudlöst, ty medan
han passade in nyckeln i låset ljöd ett
nytt buller inifrån. Någonting
skrapade mot golfvet, en stol eller dylikt.
Så blef allt tyst.
”Hvad tusan !” utbrast Patrik med
eftertryck. Det var annars inte hans
vana att svära, ty det ansåg han som
ett privilegium för åkare. Han vred
om nyckeln i låset, och fick upp dörren
med ett ryck.
Dårinne såg det ut precis som för
fem minuter sedan.
Det uppstod en liten ofrivillig paus
mellan de bägge spökjägarna. .
”Vet baron,” sade Jakobsson till
sist. ”Inte ger jag mycket för Finas
andar, men nog var det här en smula
konstbesynnerligt.”
Patrik svarade ingenting. Han
stod midt på golfvet och lyfte på
lyktan, medan han såg sig omkring
med skarpa och forskande ögon.
Konstbesynnerligt? Ja, det var mera
än så. Någon måste helt enkelt ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
