Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
måste betala. De ha rätt att hejda
alla och stirra under hvart nedfälldt
flor, ty de äro äfven hemliga spioner.
Och alla stora paket, man bär på,
öppna de och undersöka.
Men under Keuprus mäktiga
trämassa — där finnes bekså lif och
rörelse, färgspel och röster och
tusende människors och djurs tillvaro.
Först är det de breda, svarta
hjulbåtarna från Bosphorens alla
förstäder och från Skutari och Prinsöarna,
som taga upp hela ena sidan och
gnida och stöta och pressa mot
pålarna. Sida vid sida, tre och fyra i
bredd ligga de, så att man ibland
måste gå öfver två, tre för att komma
till den båt, man skall fara med. Hvar
liten svängtrappa, som leder upp till
Keupru från de olika bryggorna, blir
för hvar gång en ny båt ankommit
svart af myllrande folkhopar. Och
man går tätt, tätt efter hvarandra i
sammanpackad trängsel.
Här under Validehbron finnas
äfven de stora, flytande fruktbutikerna
och blomsterhandlarnas färgglädje, och
karamellhandlarnas söta lockelser.
Och så är det alla hammals,” en
brokig och trasgrann hop med dukar
lindade kring fezerna och broderier
på jackan. De hänga där hela dagen
och vänta på de resande för att bära.
Men mest af allt är här hundar.
Keuprus vilda hundar äro de lyck-’
ligaste af alla Konstantinopels
hundfamiljer. I brons pråmar ha de sin
torra plats, när det regnar, och jagas
de, rymma de öfver vacklande
plankor till undangömda, sviktande platser,
som människofötter ej våga beträda.
Sin söta mat få de af
sockerbutikernas affall. Och de hafva till och med
vänjt sig vid att äta ruttna frukter
och skal. Men de ha ej all den goda
+ Bärare. — Turkiska kvinnans dräkt på
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
födan ensamma. De måste, alltid
ligga i strid med de stora råttorna,
som till och med våga sig fram på
dagen.
För den, som i ångbåt eller kaik
ser «bron< från Bosphoren, är den
som en flytande, oregelbunden stad
för sig — en liten stad, med många
människor — en liten stad, som ingen
form har, som gått ur sina fogningar
och byggt ut sig, hvar det för
tillfället behöfts, på land eller på vatten.
Omålad, på mossbelupna pålar, med
tusende individer af alla världens
folkslag passerande öfver och under,
behärskar den dock den vackraste
plats i världen.
Säkerligen skulle europeernas mest
sinnrika ingenjörshjärnor här hafva
kunnat konstruera upp ett underverk
af järn, men som <«Keupru« nu
ligger där tung och oformlig, sjungande
sin eviga klagosång, hör den till oss
och passar oss i fjärran Stambul.
x
— — — När jag var tolf år, åkte
jag barhufvad i min faders, paschans,
stora vagn, hvitklädd som de unga,
turkiska flickorna af förnäm familj
bruka det, och med det långa, svarta
håret hängande upplöst utefter
ryggen. Och en eunuck på hvit häst
red på hvar sida om vagnen. När
jag blef femton år, fick jag min första,
svarta sidentjartjaff ”” och framför
vagnens fönster kommo bruna
träluckor med ett litet, litet titthål i form
af ett hjärta. Och vid min sida åkte
min guvernant och utom de två andra
red ännu en eunuck. Och nu är jag
tjugufyra år och jag går till fots öfver
Stambuls kullriga gator och endast
min gamla, trogna amma Rubabie
gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
