Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANKETTKOLLEGIUM
bugningar. Å, vänta bara! Han skulle
nog taga sig fram så småningom.
Visserligen blefve det att vänta länge,
kanske mycket länge. Men när
tålamodet krönts med segerpalmen hade
man ju dock en position i samhället,
från hvilken man med välbehag kunde
se ned på de myllrande arbetsslafvarna
och alla de knogande brackorna.
Amanuensen Klingbom sträckte ut
benen under bordet, knäppte ihop
händerna bakom hufvudet och stirrade ut
genom det otvättade fönstret, hvars
smutsslöja icke mäktade utestänga
anblicken af våren därutanför.
Solen blixtrade på Söders
fönsterrutor.
De nymålade mälarbåtarna gungade
på ett vatten, skiftande och glittrande
i spektrets färger af simmande tjära
och oljor. Ångvinschar rasslade.
Spårvagnarnas klämtande hade fått en
munter underton som stämde med
springpojkarnas gälla hvisslingar. Tunga
kärror dånade. En
Liljeholmsautomobil kom den gamla byggningen att
skälfva i alla sina fogar och
öfverröstade under en minut den öfriga
kakofonin. Med klingande
stöfvelklackar och råa glada stämmor kämpade
ett par åkare om en bukett blåsippor.
Allt var rörelse och springande
arbetslust. Men midt i det surrande vimlet
döko plötsligt upp ett par unga
människor, hvilka långsamt rörde sig
framåt, glömska af omgifning, allt,
med öga i öga, drickande kärleken ur
vårens rusande kraft — — —
Amanuensen Klingbom såg allt
detta, kastade en hånfullt förbittrad
blick på korgen, som suckade under
sjuöreshandlingarnas tyngd och
började tänka på Hasselbacken.
Dessa angenäma funderingar
stör
341
des snart af ett byråkratiskt knarrande
i korridoren.
Af gammal vana pansrade Valfrid
Klingbom genast sina tankar och ryckte
till sig en penna. Ty i den där
egendomligt ekande gången kunde man
aldrig höra skillnaden på råds- eller
vaktmästarstöflar. Emellertid var det
ingen annan än förste vaktmästaren,
som fann amanuensen Klingbom
djupsinnigt stirrande på en
departementchefs namnteckning, hvilken
förvillande liknade modellen till ett
gammaldags herrgårdsstaket.
”Blankettrådet Diarius önskar tala
med amanuensen.”
Vaktmästarens ton lät så
olycksbådande, och hans uppsyn var så
sträng och ogillande, att Klingbom satte
en plump rakt i staketet.
När den guldbågade pincenezen
slutit de ljudlösa skjutdörrarna bakom
honom, fann han icke utan början
till oro chefen angripen af
trebugningshumöret, det vill säga ett tillstånd, som
gjorde att hans ögon först efter
vördnadsbetygelsen n:r 3 brukade uppfatta
närvaron af en underordnad. Men
denna gång hann icke Klingbom böja
ryggen mer än två gånger, förr än
hans artighet hälsades med ett
daskande slag på ett papper, hvilket
anklagande lyste från läskunderlaget.
Ӏr det notarien som skrifvit det
här ?”
Ja, det kunde han inte förneka.
”Hvad tänkte ni på då?"”
Den unge mannen erinrade sig, att
hans tankar varit upptagna af ett ljust
burrigt hår och ett par skälmska ögon,
men det ansåg han icke lämpligt
anförtro blankettrådet : Diarius, hvarför
han åtnöjde sig med att häftigt rodna.
”Läs och döm er sedan själf!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
