Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
tes mellan längderna af röda
yllemattor. Från serveringsrummet gick
en smal trappa upp till slutet på västra
korridoren.
Fina gick uppför trappan. Det var
skumt uppe i korridoren, ty klockan
var bara half nio. Hon gick med
brickan några steg förbi fröken Ekströms
dörr för att se efter, om vägglampan
hade blifvit släckt i går kväll. Jo, hon
tycktes vara ordentlig. Och hon hade
till och med skrufvat ner veken som
en förståndig människa, innan hon
blåst ut den. Fina nickade gillande.
Den där Julie, hon var odräglig. Hon
förstod sig inte på lampor mera än
Jakobsson förstod sig på att vara hyfsad
mot ett fruntimmer.
Men hvem var det, som gick i
förstugan? Fina stannade och väntade
för att se. Jo, det var sannerligen
fröken Ekström själf. Kors, var hon
redan uppe? Och hon, som hade velat
öfverraska henne med kaffe på sängen
första morgonen.
Fina stod stilla ett ögonblick. Hade
fröken Ekström tappat någonting? Hon
böjde sig oupphörligt ned och tittade.
-Till sist gick hon bort åt östra gången.
Men det tyckte Fina var onödigt.
”Fröken Ekström!”
Pilqvisten vände sig snabbt om.
Hon gick tillbaka öfver förstugan igen.
”Jaså, är det Fina? God morgon.”
Hon räckte fram handen.
”Tack, men se jag kan inte släppa
brickan.” Fina såg förtjust på henne.
Det var verkligen en rar människa.
”’"Jag är här med litet kaffe, men inte
kunde jag tänka mig, att fröken var
oppe redan. Jag tänkte, fröken var
trött sedan i går och ville sofva.’”
”Jag kan aldrig ligga länge om
morgnarna, ” sade fröken Ekström.
385
Hon kastade en forskande blick utåt
korridorens golf, medan hon talade.
”Vill Fina stiga in? Jag har riktigt
längtat efter kaffe.”
”Nå, då kanske det smakar.”
Fina sken af välvilja. Fröken Ekström
var verkligen treflig. Hon behandlade
en ju alldeles som en gelike, och i alla
fall såg hon ut som ett fint
fruntimmer. Hon hade verkligen ett mycket
finare sätt än fröken Lilly, som var
adel. Och så här dags på dagen hade
inte Julie fått af sig fräkenpomadan än.
Fina stannade kvar, medan fröken
Ekström drack sitt kaffe. Hon gick
och plockade med allt möjligt och
undrade hela tiden, hur hon skulle
kunna utforska det, som hon så gärna
ville veta, men utforska det på ett fint
vis, så att det inte såg ut som
nyfikenhet, hvilket det ju inte var. Till sist
tog hon sitt parti.
”"Nå, har fröken sofvit godt i
natt ?”
””Tack, utmärkt, ” sade fröken
Ekström. ”Det var ett förtjusande godt
kaffe.”
"Det var roligt. Jag ska säga, att
kaffe, det är min specialitet.” Fina
sade det sista ordet långsamt och
ordentligt, ty annars kunde det hända,
att det blef galet. ”Hur dags vaknade
fröken, om jag får fråga?”
”Sannerligen jag vet. Men det var
inte dager.”
”Det var kanske inte så godt att
få sofva,” sade Fina diplomatiskt.
”Takobsson var visst uppe hos baron
Patrik tidigt, klockan sex, tror jag.
Och han går som en dragon. Det
hördes nog i korridoren, när han
klampade i väg. Han kan aldrig hålla sig
på en matta som annat folk.
”Ja, nog hörde jag, att någon gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
