Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
Och så lät det, som om man hade
släpat på en packlår eller en koffert. Är
det någon, som ska resa?”
”Nej, ” sade Fina och slog sig ned
på stolen vid dörren. ” Släpade di och
drog, säger fröken?”
"Ja, någonting sådant där.”
”Om jag kunde begripa, ” sade
Fina. Hon nickade tyst för sig själf.
”Se, jag skall säga, Jakobsson är alltid
så mystisk. Jag vet, att han var uppe
hos baron Patrik vid sextiden, men det
är rent stopp, att han vill säga, hvad
han skulle där att göra. Fast jag
begriper nog. De skulle förstås titta
efter —"”
Det kom ett drag af starkt intresse
i fröken Ekströms ovanligt lugna ögon.
Hon såg ut, som om hon plötsligt
kommit att tänka på någonting oväntadt.
”I fall de skulle få se någonting,”
ifyllde Fina.
”T östra flygeln, menar Fina?”
”Just precis. Fast det var väl det
onödigaste, någon kunde ta sig till
med. Sådant, som fröken Lilly såg,
det går nog inte omkring klockan sex
om morgnarna. Men baron Patrik, han
tror inte på det, som är
öfvernaturligt. Om jag hade ett öre för hvar
gång, han har sagt, att jag var litet
vriden, för jag har talat om ljuset i
spökrummet.”
"I spökrummet? Brukar det lysa
där?” Fröken Ekström tog sig en
påtår, medan hon frågade, och Fina
såg på henne med ökad välvilja.
”Det är väl för trefligt med folk,
som tycker om kaffe. Di, som säger,
att kaffe är giftigt, di har allt ena
magar. Det brukar, jo, det vill jag
lofva. Och jag skall säga fröken —
men det är kanske inte värdt att
skrämma upp fröken —” Fina hejdade sig,
ULRIK UHLAND
men hon såg så talträngd ut, att fröken
Ekström drog litet på munnen.
”Fina kan lugnt gå på. Jag hör
inte till de rädda.”
”Nå, då så. Men jag tänkte, att
eftersom fröken har sitt fönster så här
midt emot. Jo se, för jag såg det i går
kväll också.”
Fröken Ekström spärrade upp sina
stora ögon.
”Nej, hvad säger Fina?”
”Jo,” sade Fina hemlighetsfullt.
”"När fröken Lilly hade sett det där
i östra gången, då tänkte jag, att i kväll
ska ni få se, att det lyser där oppe.
Och det slog in, det. Det varade inte
så länge som vanligt, men jag vet för
resten inte hur länge. När man sitter
och ser sådant där, så är det, som
om tiden gick på ett alldeles eget sätt.
Men jag är verkligen rädd, att jag
sitter och bara skrämmer upp fröken.’””
Fröken Ekström satte bort
kaffekoppen, men tog en pepparkaka och
knaprade på.
"Nej, vet Fina. Jag tycker det är
riktigt intressant. Jag skall minsann
hålla ögonen på fönstret om
kvällarna. Men eftersom det heter
spökrummet, så är det väl någon särskild
historia med det?”
”Usch, det är tjockt med historier,
men jag vet knappast, om jag har tid.
Fast Jakobsson sitter då inte i sjön.
Och han dör väl inte, om han får slå
i åt sig själf, fast han är karl.” Fina
satte sig ordentligt till rätta på stolen
och placerade händerna på knäna.
”Han kan förarga en Herran Guds
ängel. Jo, se spökrummet, det har i
alla tider varit illa beryktadt. Vet
fröken, att Sjöberga är så gammalt som
från början af sextonhundratalet ?”
"’Jo.” Fröken Ekström nickade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
