Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
det. Och när jag ser, hur det hushållas
med fotogenen — Finas röst påminde
ett ögonblick Pilqvisten om en
skomakare, som hon hört vittna på
frälsningsarmén i Sundbyberg. ”Men såg,
det gjorde jag i alla fall. Och ju mera
jag funderade, desto säkrare kände jag,
att det inte var fullt naturligt. Jag
kände på mig, att det bådade olycka.
Jag kan ha en känning af saker ibland,
ser fröken. Och när kammarherrn
blef sjuk frampå förmiddagen, så kände
jag på mig, att han inte skulle komma
upp igen. Och han strök med också.”
Finas tonfall var nästan en hårsmån
triumferande.
Fröken Ekström satt och lyssnade
med händerna hopknäppta i knäet.
Hon sade ingenting.
”Jo, han blef förskräckligt sjuk.
Först trodde vi, att det var utaf
champanjen, för si, kammarherrn hade nu,
han som andra, sin lilla skröplighet.
Men man får ju inte döma, och han
var som sagdt en snäll människa
annars. För min del tycker jag, att
champanj är surt. Så jag missunnar då inte
gubbstackarn den läckerheten på hans
döda mull. Tycker fröken, att det
smakar någonting?’”
”Jag?” Fröken Ekström for
tydligen upp ur något slags funderingar.
”Jag har inte smakat det i hela mitt
lif. Jag dricker aldrig vin.”
”Kors, inte det. Är fröken
goodtemplare ?” *
”Nej, inte precis.”
”Jaså. Och håller sig ändå ifrån
det? ”
”’Ja, det tror jag, att jag kan säga.”
”Må tro det. Ja, det är nog inte
dumt. Men annars, på tal om det där
- goodtempleriet — så Andersson i
stallet, han är också blåbandist, men ibland
ULRIK UHLAND
går han ur, se. Och Julie — fröken
Andersson, jag menar — hon påstod
att champanj var det stiligaste som
fanns. Men så dog han i alla fall på
tisda’n. Och det kunde jag ha sagt
förut.”
"Hur så?” Fröken Ekströms
mörkblåa ögon betraktade Fina med
ett verk’igen frågande uttryck. Fina
kände sig obeskrifligt i sitt esse. Det
var verkligen roligt att prata med en
människa, som hörde på ordentligt.
”För på lördagsnatten såg jag ljuset
igen.’”
”Taså, ”
endast.
”Jot Och sedan dess har det också
synts tidt och tätt. Och min tro är,
att så länge det skenet uppenbarar sig,
så länge blir det ingen glädje i den
Sjöfeltska familjen. För ända sedan
kammarherrns tid har det bara varit
tråkigt. Först hände olyckan med barcn
Patrik, jag menar nu inte unga baron,
utan den, som var son till
kammarherrn. ”
”Och hvad var det då?”
Pilqvisten trädde upp en liten
hvetebrödsring på pekfingret och snurrade den
rundt. Fina iakttog nog förfarandet,
men kom till den slutsatsen, att fröken
Ekström förmodligen var så inne i
berättelsen, att hon inte tänkte på, hur
hon handterade småbrödet.
”Ja, se det är det ingen, som vet
så precis, men det måtte ha händt
någonting högst märkvärdigt, medan
kammarherrn låg sjuk. För se, när
testamentet öppnades, fingo vi höra,
att Sjöberga skulle gå till baron Nils,
den här baronen. Han var kusin till
baron Patrik, och baron Patrik skulle
rättvisligen ha haft det. För han var
sade fröken Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
