Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
ju son till kammarherrn. Ingen
människa begrep sig på det.”
Fina satt ett ögonblick tyst.
”Ja, jag skall säga fröken, att det
var för märkvärdigt. Men i
bestämmelserna om Sjöberga —
fidekommissbrefvet eller hvad det där heter — så
lär det stå någonting särskildt.
Fidekommisset skall förstås i första hand
gå till sonen, men det kan
testamenteras bort till närmaste man i släkten,
ifall den där sonen skulle vara ovärdig,
eller hur det nu kan kallas. Så det
var väl så, att han hade gjort
någonting, som inte var som det skulle. Men
det får jag säga, att synd var det om
honom i alla fall. För en rarare pojke
— eller karl får man väl säga, han var
tjugutre år — det går det inte i två
skor.” —
Fina nickade och suckade.
”’Han var inte ett tecken
märkvärdigare mot folk för att han var baron,
inte. Jag minns inte alla de gånger,
han kom indykandes i köket från
trädgården med ett äpple eller för att inte
rent ut säga en blomsterbukett. Ja,
det vill säga, att det var, när det var
Josefina. För se det ska jag säga
fröken, att kurtis med baroner, det har
jag aldrig varit känd för.”
Det var något i fröken Ekströms
ögon, som kom Fina att säga det sista.
Hon hade ett sätt att se alldeles som:
en fotograf.
”Men se, unga baron Patrik, våran
baron, han är allt en smula lik sin
pappa. Och han vet nog af, att han
är baron.”
”Jaså.” Fröken Ekström lade
ändtligen ifrån sig kransen, men inte
i brödkorgen, utan på tefatet. Nå, det
var ju snyggt, och alltid dugde den åt
fåglarna.
389
”"Jo, må tro det.
ända ut i strumptån.”
"Nå, men hvart tog den där
kusinen vägen, då? Fina sa ju, att han
var sjöofficer ?”
”Ja, han -var det. Men han tog
afsked samma år som kammarherrn
dog. Eller också kanhända han fick
afsked. Det var ett fasligt tal om den
här fidekommisshistorien.”’
Fröken Ekström hade verkligen
svårt att hålla sig från kaffebrödet.
Nu tog hon en pepparkaka, och den
smulade hon sönder mot brickduken.
”Och ingen visste, hvad det var ?”
”Nej. Det gick rysliga historier
här ute på Sjöberga, och den ena var
värre än den andra. Men visste något
bestämdt, det gjorde ingen. Baron
Patrik, han for sedan utrikes frampå
sommaren, åtminstone sade folk det.
Inte vet jag. Sedan är det ingen, som
har hört något om honom, mera än
att han är död. Det var sex år efteråt.
Men det stod inte i tidningen en gång.
Det var, som om baron Patrik aldrig
hade funnits till. Fast den, som sörjer
honom än, det är fröken Adelaid.”
”Och hvem är det då?”
”"Det är systern till baron, våran
baron. Hon var förtjust i baron
Patrik, och hon har hållit sig ogift än
i dag. I sina unga dar var hon en
skönhet, skall jag säga, och hon ser
nog inte så dum ut än. Hennes
porträtt. hänger ofvanför friherrinnans
sekretär, ifall fröken vill se henne.
Hon är den ljusa. Den mörka är en
ungdomsbekant till henne, en fröken
Filippa Viberg, som var här ganska
mycket på kammarherrns tid. De voro
för resten skolkamrater, hon och
fröken Adelaid. Och det var nog fröken
Viberg, som gjorde, att fröken Adelaid
Han är baron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
