Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
inte hade något för, att hon gick och
var förtjust i baron Patrik.”
”Jaså, ” sade Pilqvisten utan vidare
uttryck. Fina nickade.
”Nej, för si han igen gick och
var förtjust i fröken Viberg. Men så
tog människan och gick in vid teatern.
Och se hvad som passar på Sjöberga,
men inte är det konstberiderskor. Och
för resten så hade hennes pappa någon
sorts fläskhandel. Och det går nu
heller inte här.”
Fröken Ekström gjorde en liten
häftig rörelse som för att säga något,
men sade ingenting.
”"Jo, och det är hans porträtt, som
hänger i midten ofvanför sekretären.
Jag menar nu inte fläskhandlarens, utan
baron Patriks.”
”Det måste jag se på,” sade
fröken Ekström. ”Vet Fina, det här var
en riktigt romantisk historia. Nå, men
hur gick det sedan då?”
”Sedan? Jo, sedan gick allt sin
gilla gång. Den här baronen blef
fidekommissarie, och så gifte han sig. Och
unga friherrinnan, hon har varit död
nu en åtta års tid. Och det var för
eget. Jag för min del kan inte tro
annat än att det också hade någonting
med det öfvernaturliga att beställa.
För inte hade hon ondt någon enda
stans och mager blef hon som en sticka.
Doktorn sade, att hon hade
sockersjukan. Men det vill jag allt se. Och
att hon inte skulle repa sig, det begrep
jag med detsamma. För samma vecka
som hon strök med, så såg jag ljuset.
Och att det skall hända någonting nu
också, det behöfver ingen tala om för
mig.” Fina slog sig på knäna. ”Det
är så säkert som amen i kyrkan.”
Fröken Ekström satt tyst med
hän
ULRIK UHLAND
derna sammanknäppta på bordet. Hon
hade dragit ihop ögonbrynen, som om
hon funderat öfver Finas berättelse.
”Ja, det var konstigt, ”” sade hon
till sist. ”Nå, men baronen, hvad
säger han om saken? Jag menar om
ljuset ?”
”Han säger, att det är rama
dumheten. Han tror inte på det.
Atminstone påstår han det. Men det skall
han inte inbilla mig, att han inte gör.
För han blir fasligt nervös, när man
vågar säga ett ord.”
”Har han aldrig själf sett det då ?”
”Inte vet jag. Men det syns ju
bara om nätterna. Och inte för att jag
är någon hare, men se, att gå in och
störa baronen så dags — Och när han
själf säger, att han inte frågar efter
skrock, så.”
Fina tystnade, och fröken Ekström
sade heller ingenting. Slutligen tog
Fina sitt parti och reste sig upp.
”Nej, nu får man väl lof att gå
ner. Jakobsson sitter väl och läser
välsignelsen öfver mig. Men nog skall
han få tala om, hvad det var, de
släpade öfver golfvet i morse, som
fröken säger, alltid.”
Fina tog brickan och gick.
Pilqvisten satt kvar vid bordet. Hon såg
ut genom fönstret. Det var mulet ute,
och träden i parken aftecknade sig i
’en besynnerligt grågrön färgton mot
den blåbleka snön. Midt emot öfver
gårdsplanen reste sig den östra flygeln,
grå och ålderstigen. Under
spökrummets fönster hängde två långa istappar.
Spökrummet var det enda rum i
flygeln, där fönsterluckorna voro
förskjutna. Det såg verkligen spökligt ut
med den tillbommade gluggen i den
gråa väggen.
Pilqvisten såg på klockan. Hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
