Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRAÄNDER
litet på hufvudet, men hon tillåter dock
legationssekreteraren att visa henne
vägen upp till terrassen.
HI.
Det lider mot afton. Solen närmar
sig hafshorisonten, men ännu skymd
af ett moln, som likt ett tak
öfverskyggar landet. Öfver hafvet klarnar
det mer och mer. Himlen breder sig
snart fri och öppen som utanför en
jättelik grotta. Vid synranden står
röken i sneda band från ångare som
passera. ?
Lukten af tång föres in öfver
stranden, och vinden rullar vågorna med
allt hårdare krökta ryggar mot
klipporna. Det har kommit ett gällt ljud
i deras brus. Det är liksom röster,
ropande i klagan och hopp.
På terrassen mot sjön stå en man
och en kvinna.
Stilla stå de, medan de läsa i
hvarandras drag och färgen sakta stiger.
Det är stumma frågor och stumma
svar, som gå emellan dem.
Slutligen bryter han tystnaden.
”Hvarför kommer du, Leonore?”
"’Jag ville tala vid dig...”
”Och be mig lefva?”
”Jat”
UDu vill då håna mig?”
”"Hur kan du tro...”
”Du som tagit mitt lif ifrån mig,
Leonore, min lycka, mitt lifsmod! Allt
tog du, när du gick!”
”Du har ju haft barnen.”
”Du tog kärleken också till dem.
De äro mig likgiltiga.”
”Emil! Inte barnen!”
”"De äro mig främmande
människor, och jag kan ej känna något för
dem.”
423
”Hur kan det vara min skuld?”
Med stigande lidelse :
”"Du släckte elden, som brann i mitt
bröst, och döfvade längtans röst, som
gjorde mig till människa. Sedan har jag
ej lefvat.”
Åter stå de tysta.
Hon har lyft sin arm och döljer
sitt ansikte med den hvita slöjan. Så
kommer det från honom lågt, nästan
hviskande.
”Du tog från mig min tro på det
goda!”
Men då är det med ens som om
Leonore vaknade och blef i stånd att
strida och försvara sig.
”Din tro på det goda,” säger hon,
och hennes röst är klar. ”Den har
säkert din hustru återgifvit dig.”
""Tala inte om henne!”
”Hvarför inte. Står hon så högt
öfver mig?”
))Jal,)
""Då måste jag beklaga att jag blifvit
lockad att korsa din väg. Det skall ej
hända mer.”
Men han ropar till henne att ej gå.
”"Du hatar och afskyr mig ju ännu.
Då är det väl bäst jag går, ”” säger hon.
”Leonore, jag hatar dig inte!”
”Eller jag är likgiltig för dig som
de andra.”
”Du är mig inte likgiltig.”
Så är det medlidande du känner.”
”Behöfver du medlidande?’
Fru Leonore slår tillbaka
spetsslöjan.
”Ser jag så lycklig ut?”
Det blir tyst.
”Är det barnen du sörjt?” frågar
han till slut mycket lågt.
”TJa, i början.”
”Inte nu längre?”
”Man blir van vid ensamheten.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
