Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
”Har du lefvat ensam?”
"’Ja, mycket ensam, Emil!”
”Har han öfvergifvit dig?”
”"Vi träffas ibland.”
””Som vänner ?”
Men fru Leonore svarar ej.
”Som vänner? Säg att det är som
vänner, Leonore!”
Men fru Leonore skakar nästan
omärkligt på hufvudet.
”Och det kallar du att lefva
ensam I”
Han darrar af kväfd förbittring.
Men hennes ansikte förvrides.
”"Vi ha ingen glädje tillsammans.
Det är slut för oss,” säger hon.
Blixtsnabbt fattar han hennes
händer.
”Leonore! ... Leonore!”
”"Nej, du får inte...”
Och hon vill göra sig fri.
”Har du inte varit min hustru,”
säger han och hans röst skälfver. ”Har
jag inte tillbedt dig som det härligaste
och skönaste i världen? Har du inte
varit min ?” säger han.
Men hon vill alltjämt göra sig fri.
”Du får inte!...”
”Har jag inte älskat dig!”
”"Det är galenskap.”
”Hvarför ?”
Fru Leonore kämpar med sig själf.
Slutligen får hon fram orden:
”Jag väntar honom"!”
Det verkar som ett slag, men blott
för en sekund.
”Här? I afton?”
”Ja!”
Det blir tyst.
Uttrycket i mannens ögon har ej
förändrats. Han betraktar henne
alltjämt med denna blick af åtrå.
HENNING VON MELSTED
,
”Låt oss resa,” säger han. ”Det
går en ångare i kväll. Res med mig
bort, långt bort till södern, dit där
ingen känner oss.”
”Har du rätt till det?”
”Frågade du det när du svek mig?”’
"’Ja, Emil, jag ville dö! Och inför
döden får man lifvets alla rättigheter.’’
”Så frågar ock jag dig med alla
lifvets rättigheter, om du vill följa mig
det. sista stycket väg mot slutet.”
Den bleka kvinnan med de mörka
brinnande ögonen står alldeles stilla.
Sås lyfter hon den hvita slöjan och
döljer åter ansiktet och brister samman
mot mannens bröst, medan en ljudlös
snyftning genomilar henne.
”Leonore, älskade !
Hon ser mannen djupt i ögonen och
talar.
”"Du fick mina förstlingskänslor,
då jag vaknade till kvinna från att ha
varit en drömmande och omedveten
ung flicka,” säger hon. ”Nu får du
också mina sista känslor V
Och deras läppar mötas.
Det står sol vid horisonten bland
molnstrimmor som lysa mörkröda.
Vinden har tilltagit, och det är som om den
förde molnen i flammor i dagens sista
stund.
De båda människorna betrakta
skådespelet och hvarandra. Blekheten
har vikit, och solnedgångens återsken
möter blodets färg på deras anleten.
”"Våra sista känslor,” säger
mannen. ”Ödet makar oss samman som
två bränder för att vi skola brinna
ut...”
Deras blickar förenas, medan
solklotet sjunker under hafshorisonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
