Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
fall som till en framstående person.
Patronen smålog för sig själf, där han
catt
man, det Var BaN, var en framstående
Han var så pass framstående; att”K&As
inflytande afgjorde nästan alla viktiga
ärenden i socknen. Hade inte baron
Nils Sjöfelt på Sjöberga funnits, skulle
han ha varit den absolut främste.
Patronen fick igen den besynnerliga
min, han haft för en stund sedan, då
han stått och sett ut genom fönstret
efter den bortgående baronen. Baronen
på Sjöberga, det var den enda
människa här i världen, som vågade vara
oförskämd mot possessionaten
Broström på Brogård och till på köpet midt
i ansiktet. Det var också den ende, som
i enrum kallade honom för du, utan
att han vågade säga du tillbaka.
Patronen knöt handen, som hvilade på
brefvet.
Men plötsligt lugnade han sig. Hans
ansikte återfick sitt fridfulla uttryck,
och han doppade en penna i
silfverbläckhornet, som han fått af
församlingen på sin femtioårsdag. Efter tjugu
minuters förlopp hade han
åstadkommit ett kortfattadt, en smula nedlåtande,
men ändå välvilligt bref till herr J. Ek,
hvilkens anhållan härmed beviljades,
och hvilken kunde få anlända till
Brogård, när det vore honom själf lämpligt.
Priset kunde uppgöras vid muntligt
samtal, då han icke ville bestämma
beloppet utan att ha kännedom om herr
Eks ekonomiska förhållanden. Han var
nämligen själf en selfmade man och
ville gärna reducera kostnaderna för
en sträfsam ung person, om så
erfordrades. Han undertecknade den
gynnsamma urkunden med orden:
”Eder välbevågne Olaus Broström”’,
hvarefter han ringde på hushållerskan,
463
dels för att få i väg brefvet med posten,
dels för att tala om, att han kände sig
så pass mycket bättre, att han trodde
sig kunna äta en kall kyckling med litet
” anens skull.
R
Direktör Altbergers tvåvåningshus
var ett af de två förnämsta husen i
Västberga köping, som låg en half mil
från Sjöberga och en mil från
Södertälje. Konkurrenten var den hvita
stenvillan nere vid sjön, som ägdes af
disponenten för stärkelsefabriken. Men
det Altbergerska huset hade två
fördelar. Det var för det första inte
vulgärt hvitt, utan cr&émefärgadt, och så
låg det vid köpingens enda torg. Fru
Altberger hade från fönstret i sitt lilla
röda kabinett en fullständig öfverblick
öfver lifvet och rörelsen i Västberga.
Åtminstone kunde hon hålla kontroll
på vänner och bekanta, ty the upper
ten bodde alla vid eller i närheten af
torget.
För ögonblicket satt fru Altberger
och studerade modejournaler. Hon
hade tagit plats i den korta, mjuka
soffan i kabinettet och dragit fram ett
litet åttkantigt, broderadt bord ända till
fönstret, så att hon kunde kasta en
blick i reflexionsspegeln, om hon ville.
Hon satt nämligen och väntade på
Dora, som var nere vid stationen för
att säga adjö åt en god vän, men som
dröjde oförsvarligt länge.
Fru Altberger var klädd i en blå
morgonrock. Hon hade inte gjort full
toalett, ty hon väntade hvarje
ögonblick på att få gå in till fröken
Andersson och profva, men det hindrade inte,
att hon hade stuckit en skär ros
genom ett af knapphålen på bröstet. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
