Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT HUS VID-HAFYET
ar SIGFRID SIWERTZ.
PERSONER:
HÅKAN I ÅSEN.
MOR ANNIKA.
KERSTIN, deras dotter.
STEN MÄRTENS, en främling från staden.
En storstuga, som både är i bonde- och
herremansstil. Gammaldags inredning med
väggfasta bänkar och tunga stolar kring ett bord vid
vänstra sidoväggen. Liängre åt fonden en dörr,
som leder ut till förstukvisten. Till höger tvenne
dörrar. Den närmast fonden öppen till ett mörkt
rum. Öfver porten hänger en granrisgirlang och
äfven tröskeln är strödd med granris. Den andra
dörren, som leder till de gamlas rum, är stängd.
I högra fondhörnet flammar en öppen spis.
Tennmuggar och fat på kransen. Framför några
pallar af afsågade maststumpar och en sjömanskista.
I fonden ut mot hafvet ett lågt, bredt fönster
med små rutor. Inga blommor, men öfver fönstret
en lång hylla med en maläten uppstoppad uf,
ejdervättar och en liten fullriggare. Öfver allt
detta två gamla mynningsladdare i kors, några
kruthorn och en rostig änterbila.
I vänstra fondhörnet sitter på sin pinne en
grön papegoja med kedja och ring om foten.
På bordet ligger en stor bibel med skinnband
och miässingsspännen.
Allt i stugan är mörkt som af gammalt
.damm. Den upplyses blott till hälften af
skymningsljuset och den starka men oroligt flämtande
spiselflamman. Det blåser storm ute, och man
hör en ständig klagan kring knutarna, tid efter
annan dränkt i de inbrytande jättesjöarnas tunga
åskdån. Golfvet gnisslar af inpyrd hafssand.
Kerstin och Sten Mårtens stå vid hvar sitt
hörn af fönstret och se ut i den öde
hafsskymningen. Hon är en smärt och mörk ung flicka
med regelbundet, blekt ansikte och ett anstringdt
drag öfver sina stora oroliga ögon. Någon gång
kan hon dock ljusna till vek omedelbarhet och
får då något af bortskämdt stadsbarn i sina
rörelser. Hon är sorgklädd. Sten Mårtens ir
en trettio års man, lång och ljus med litet
obestämda drag och grå ögon. Han bär mörk
resdräkt och har grofva, bruna skor.
STEN MÅRTENS.
Förlisa många skepp här på
kusten ?
KERSTIN.
Ja, det är en vild och farlig kust
med många blindskär och brott. Och
när det är stilla, ligger ofta dimman
så tät och tung öfver vattnet.
STEN MÅRTENS.
Det ljuset borta öfver skäret, det
är väl fyren?
KERSTIN.
Ja, det är fyren. Men den står inte
på skäret, fast det ser ut så ... Den
är mycket längre bort... Om
skeppen inte se den, utan komma litet ur
kursen, då gå de på grund härutanför.
STEN MÅRTENS.
Ja, det är ett hårdt lif,
sjömannens ... och det liknar ingen annans.
Att ständigt se den oändliga vidden,
men vara bunden af några plankor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
