Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
STEN MÅRTENS
griper efter hennes hand.
Kära barn, så får ni inte säga.
KERSTIN
ser rakt framför sig.
Mor gjorde stor begrafning. När
jag frågade, hur hon hade kraft att
syssla med så mycket och stå i spiseln
från morgon till kväll, då vände hon
sig bort och mumlade: ”Din syster
skall ha ut sin hemgift, barn.” Tycker
ni inte det var underligt sagdt.
Det blef mest utsocknes folk, som
kom. De åt och drack, men voro
alldeles tysta hela tiden. De såg ner i
golfvet, när jag talte till dem. Far sade
heller inte ett ord.
När vi sen körde syster till
kyrkogården, då såg jag, att det var många
gårdar, där de inte hade sirat. Folket
här brukar strö hvit sand mellan två
unggranar och skrifva den dödas
namn. Och så strö de granris på
vägen frafnför stugorna. Men det hade
de inte gjort för oss. Och ingen
människa syntes till. Jag frös och det
gjorde så förfärligt ondt i mig. Jag
tänkte på mor. Far såg det ju inte.
Hon går fram och tillbaka med knäppta
händer.
Ack om jag bara visste, hvarför
folket skyr oss. Jag är så gränslöst rädd
och främmande här. Jag kan inte sörja
syster riktigt. Det trycker öfver
bröstet ... Jag vill bara bort, bort!
Hon brister i gråt.
STEN MÅRTENS
lägger sin hand på hennes skuldra.
Kära, kära ni, ni får inte gråta ...
Går fram till dörren som om han ville fly,
stannar grubblande med gänkt hufvud, vänder så
gakta tillbaka.
KERSTIN
ser upp genom tårarna.
Snälla, tala litet om staden. Tänk
SIGFRID SIWERTZ
att ni redan hade sett mig där — på
musikfesten.
STEN MÅRTENS
ser ut. Talar ansträngdt.
Ja, en stor sångerska fyllde salen
med jubel. Ni hängde vid hennes
läppar. Allt hvad hon sjöng blef till
spelande lif i edra drag. Ni vände och
vände er lilla flickring.
KERSTIN.
Hvad ni är lycklig, som är hemma
i staden.
STEN MÅRTENS.
Hemma — jag är inte hemma
någonstans. Jag är en främling, en
gäst ... Intet binder mig längre.
Hvarken kärlek eller sorg. Det är så tomt
och lydt omkring mig.
KERSTIN.
Ibland, när ni tänker på något ni
inte talar om, då kan ni se så hård ut
— Ooch trött på samma gång.
STEN MÅRTENS
talar lågt och klart, halft till sig själf.
Det var den där festen... Jag
hörde också en annan sång... Jag
minns inte af hvem och på hvilket
språk, men orden föllo något så här:
Jag bor vid en rinnande ström,
i ett hägrande land.
Intet är mitt hus och Fjärran mitt hem ...
Kan du fästa en låga med ring?
Kan du bo i ett öga?
Kan du luta din panna mot ljuset?
Det är underliga ord — och
grymma. Ni måste hata dem som kvinna.
KERSTIN
har rest sig och tagit eft steg mot honom. Ser
tomt och ängsligt framför sig.
Hvad menar ni? Det är som ni
ville göra mig något ondt. Jag är rädd
för er också, för alla människor, för
allt, allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
