Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT HUS VID HAFVET
så var min mor härifrån, det hörde ni
ju. Jag kom hit för att — få veta
något om mig själf. Jag förstår bara
inte, hvarför mor aldrig talade om ert
hus... Kanske var det fiendskap i
det gångna. Er far röck till och
tystnade, när jag sade, att hon var
härifrån.
KERSTIN.
Er mor var bestämdt inte glad.
STEN MÅRTENS.
Hur kan ni säga det, ni har ju
aldrig sett henne. Men det är nog
sant — på ett sätt. Hon var blek,
såsom unga människor äro det. Det var
något så oberördt hos henne, ända in
i det sista. Det var som om hon aldrig
hade lefvat riktigt — bara i drömmen.
Ibland, när jag såg på henne, rodnade
hon och vände sig bort alldeles som
en ung flicka... Och hon berättade
så gärna, om när hon var barn — om
båtarna i hamnen och den lilla kyrkan,
där det hänger ett skepp öfver altaret
och om skäret, dit de förde ut fåren
på vårsidan. Sen fingo de reda sig
bäst de ville hela sommaren ... Ja,
och ofta stod hon på en grå sandudde,
som skar längre ut än alla de andra.
Där var världen slut — sen var det
bara haf och haf. Hon blef så
beklämd och grät öfver det stackars,
stora, tomma vattnet, som låg allt
ensammare ju längre ut hon såg i
kvällen ...
Det var mor det...
Men här står jag och talar om mitt
och de mina — med er som har så
svår sorg. Ni tyckte mycket om er
syster ?
KERSTIN.
Ja, ja, ja... Fast de sista åren såg
jag henne ju inte så mycket.
Hon går och ser in i den dödas rum.
521
Härinne hänga lakanen och
granriset kvar ännu. Mor skulle ta bort
dem, men hon kunde inte, sa hon.
Jag skulle försöka, men jag bara brast
i gråt, när jag kom in... Stackars
lilla stora syster. Hon får aldrig se
våren mer. Nog kunde hon fått dö om
våren ...
Går åter fram till elden och sätter sig.
Ack jag minns, när syster och jag
sutto ensamma med våra dockor ute
på ljungen. Vi lekte just aldrig med
andra barn. Det var som folket skytt
oss, kanske därför att vi inte var så
fattiga sSom de. Jag märkte det inte så
mycket då, men efteråt, när jag kom
in till staden och alla människor voro
vänliga mot mig, då tyckte jag det var
så underligt ... Sen, när jag reste
tillbaka hit vid midsommar och jul, då
var det ju mycket roligt att träffa
syster. Annars var allt tungt och stilla
här. Ibland var jag nästan rädd för att
komma hem ...
Men så började syster förändra sig.
Hennes ansikte blef så smalt under det
höga, ljusa håret. Här i trakten bära
vi håret högt som en krona. Och hon
sjöng så underligt om kvällen ... Ja,
syster sjöng, hon också ... Och ibland
bleknade hon och blef alldeles tyst.
Det var som hon visste något hon inte
borde veta. Hon var som en hvit
blomma. Mor säger, att inga blommor
går här.
... Och ändock blef jag alldeles
stel af skräck och undran, när jag fick
sorgebrefvet. Jag grät hela tiden på
tåget ...
Hon kastar en ängslig blick bakom sig och
böjer sig närmare Sten Mårtens. Så med ett
tonfall, som kommer honom att rycka till.
Jag tror inte, jag skulle lefva heller,
om jag inte kommit upp till staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
