Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
orolig dvala, än öppnade jag åter
ögonen, påminde mig mitt uppdrag och
förvissade mig om, att jag höll rätt
kurs.
Tiden förflöt långsamt, och natten
nalkades allt outgrundligare.
Under en af dessa mellanstunder af
glömska, då de mjuka, af gräset
dämpade hofslagen smälte ihop till ett enda
söfvande ljud och jag drömde, att jag
satt i en sakta vaggande båt på en
solbelyst sjö, kom en plötslig knuff mig att
spritta upp.
Hästen hade stannat.
Framför mig, till höger och vänster,
så långt ögat kunde -nå, utbredde sig
en hög vajande mur, utsändande en
fuktig, kryddaktig doft.
I afvaktan på mitt beslut, sträckte
min häst fram halsen och slet
lättjefullt af några grässtrån.
Gaoljan !
Den lockande, mystiska Gaoljan,
ståndigt i orolig rörelse, dag och natt
begjuten af fuktighetens tårar, full af
sus och hviskningar!
Jag styrde min häst längs efter
denna lefvande mur, sökande den
obesådda strimma, där kineserna anlagt en
gångstig, som sträckte sig på en längd
af flere verst tvärs igenom hela det
väldiga Gaoljanfältet. Den mynnade ut
på den gamla ””mandarinvägen”, som
ledde direkt till högkvarteret.
Efter en kort stund hade jag funnit
den sökta gångstigen.
Ledd af sin instinkt, utan att
afvakta en maning af tyglarna, gjorde min
häst en tvär vändning, och vi döko ner
midt i det gröna hafvet.
I det samma glimmade det öfver
Gaoljans vajande mur dunkelt till som
ett återsken af en aflägsen eldsvåda, en
ljusstrimma tändes och månens stora,
GEORG ERASTOFF
kopparröda skifva dök med majestätisk
långsamhet upp midt framför mig.
Dess plötsliga uppträdande tycktes
skrämma natten upp ur hennes lugna
tystnad och fylla henne med orolig
väntan.
Min sömnlust försvann.
Månens kopparröda skifva såg mig
rätt i ansiktet och framkallade en
obestämd känsla af oro. Jag skulle velat
vända mig bort från denna envisa,
tindrande blick. Det var, som om i
Gaoljans täta snår dolde sig något för
mig osynligt, som spionerade och
lurade på mig.
Och som om min häst anat sig till
mina känslor, gnäggade han ängsligt
och spetsade öronen.
Det började bli hemskt.
Jag gaf hästen sporrarna, och vi
satte af i starkt traf.
På den fasta, väl tilltrampade
gångstigen genljödo hofslagen skarpt och
ihåligt. Gaoljan, som böjde sig fram
öfver oss på båda sidor, ledsagade oss
med ett oupphörligt oroligt sus,
knastrade och brakade än under
hästhofvarna, slog och piskade mig än
vredgadt på händerna och i ansiktet. Dessa
slag uppeggade hästen ännu mer, och
i häftiga språng galopperade han
framåt, fnysande, med sänkt hufvud och
stänkande skumpärlor omkring sig,
galopperande rakt fram mot den
kopparröda, skinande månen, som stirrade
på oss med ett olycksbådande lugn.
Och det föreföll mig ibland, som
om någon osynlig fiende jagat efter oss,
som om ett vildt gnisslande, en hånfull
hvissling genljudit genom Gaoljans sus.
Jag sporrade omedvetet min häst,
och han satte af med förnyad fart,
tuggande på tyglarna. Luftdraget hven
omkring öronen, ansiktet brände af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
