Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SKISSER
Gaoljans piskslag, som nu smattrade
som hagel.
Plötsligt tog denna ursinniga
galoppad ände.
Midt i det vildaste loppet gjorde
hästen ett häftigt kast åt sidan,
hvarvid han så när slungat mig ur sadeln,
sjönk ner på bakbenen och
tvärstannade, skälfvande i hela kroppen.
Jag höll andan och lyssnade, —
Gaoljan prasslade, hästen flåsade tungt,
och i mitt bröst bultade hjärtat
våldsamt. Jag drog några djupa andetag,
klappade hästens skälfvande,
svettdrypande hals och arbetade mig åter upp
på gångstigen.
Efter att ha hvilat en liten stund,
fortsatte vi i skridt.
Hästen lydde min vilja, men hans
ängslan minskades icke. Han gick med
osäkra steg, spetsade öronen och
sneglade misstänksamt åt sidorna. Då jag
händelsevis reste mig i stigbygeln,
kände jag, att sadeln tog en
öfverhalning.
Sadelgjorden hade lossnat. Jag var
: tvungen att stiga af och draga till
remmen.
Jag stannade hästen och hade redan
frigjort högra benet, färdig att hoppa
af, då jag fick höra det mjuka,
taktmässiga trampet af hofslag, som
närmade sig.
Jag satt som förstenad. Hästen
sträckte fram halsen och vädrade sakta.
Det var, som om Gaoljan med ens
förstummats och gömt sig undan, och som
om en tryckande, lurande tystnad ryckt
fram från alla håll.
Plötsligt aftecknade sig mot månens
kopparröda bakgrund den svarta
silhuetten af en ryttare, som föreföll
fabelaktigt stor. Hur jag än ansträngde
min synförmåga, kunde jag hvarken
ur
585
skilja anletsdragen eller dräkten —
månskenet stack mig i ögonen — jag
såg endast en svart, otymplig mänsklig
gestalt, som långsamt närmade sig.
Som en blixt flög genom min hjärna
befälhafvarens ord om chunchuser och
japanska spejare. Jag kom också ihåg
den lossnade sadelgjorden.
Jag blef hemsk till mods.
Kallsvetten trängde fram i ansiktet, blodet
bultade i tinningarna, det susade för
öronen, och inom mig var det något, som
brådskande hviskade:
”Här är det nu! Förr eller senare
måste det ju hända. — Här är det —
just nu — rätt inför dig!”
Jag var som fjättrad i stelkramp,
och minuten föreföll som en evighet.
Och den svarta silhuetten i den
kopparröda strålglorian kom allt närmare
och blef allt större.
"Det gäller lifvet! Lifvet!” skrek
någon bredvid mig eller inom mig, och
jag spratt upp.
Den första förskräckelsen flög sin
kos, den första iskallt brännande
kyssen af dödsfasan svalnade, och en
annan än jag själf, en som var ond och
arglistig, sade inom mig:
”Skynda dig! Fort, fort!”
Hästtrampet tystnade. Den svarta
silhuetten stannade icke långt borta.
Var försiktig! du är midt i
månskenet! Han ser dig! Lugn!!”
hviskade den där samme onde och arglistige.
Jag förde försiktigt högra handen
bakåt, knäppte med onaturligt lugn upp
klaffen på pistolhölstret och höll nästan
på att skrika till af glädje, då mina
fingrar krampaktigt slöto sig om
pistolskaftet.
”Sch! Lugn! lIugn!” förmanade
den arglistiga hviskningen.
Lika omärkligt drog jag fram
pisto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
