Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
han, förstås, och det vete gud, hur
mycket champagne han drack.”
”Inte mera än pappa ändå, för det
är väl omöjligt. Och vet du, Josefin,
hvad baron Stjernwald satte i sig till
glassen? ”
”Nej. Han drack väl portvin, han
som de andra.”
”Han drack ättika, kan jag tala om,
för borduppsatsen stod strax bredvid.
Och det märkte han inte, utan tog om
en gång till.”
Dora skrattade.
”Vet du, pappas födelsedagskalas,
det är det roligaste, jag vet, för då lär
man sig så mycket. Men nu går jag i
alla fall. Adjö med dig.” Hon nickade.
”Hvart skall du ta vägen?” Fru
Altberger såg missnöjd ut.
”Det skall du få veta en annan
gång. Dora försvann med en tvär
vändning nedåt en bigata, och fru Josefin
fortsatte sin väg. Hon var bra
egensinnig, Dora, men det skulle väl bli
annorlunda, när hon kom ut på allvar.
I nästa vecka skulle hon vara
zigenerska på basaren, och det skulle nog
lära henne en del. Hon hade ju inte
sett så mycket af världen än, och här
i Västberga fanns det ju ingen
acceptabel ungdom.
Dora gick raskt nedåt gatan, och
sedan svängde hon af utåt den
planterade landsvägen, som ledde till
läkarebostaden och sjukstugan. Hon var snart
framme vid sjukstugan. Sköterskan
gaf henne den upplysningen, att
Karlsson var litet bättre, och att plågorna
hade lindrats.
Karlsson, tänkte Dora, medan hon
gick tillbaka. Hon hade ju inte ens
vetat, hvad han hette. Var det inte
underligt, att direktörens dotter inte:
visste, hvad arbetarna hette eller ens
627
kände igen dem? Och det var ju ändå
de, som gjorde, att hon gick här i sin
eleganta toalett, mätt och sorglös.
Visserligen var det pappa, som hade
pengarna och höll ordning på det hela.
Men pengarna, hur skulle han med sina
egna, två händer ha fått ihop dem, och
var det för resten inte Bergman på
kontoret och Nyman, som stodo för det
hela, när det kom till kritan? Pappa
gick förstås ned och tittade då och då,
men kunde man kalla det för något
arbete ?
Det kom med ens öfver henne en
lust att gå ned i bryggeriet. Hon hade
inte varit där på länge, bara inne på
kontoret ett par gånger. Den väldiga,
röda tegelbyggningen låg där borta och
lyste i solskenet, och bullret från
maskinerna, lät som aflägset, outtröttligt
surr. Hon vek in på den breda
bryggerivägen, som var alldeles brun och
uppsliten af de tunga vagnarna.
"Hvar är bryggmästaren ?” frågade
hon en af utkörarna, som hon mötte
i porten. Karlen tog af sig mössan
mycket artigt.
”Jag kan inte säga, men jag tror,
han är i mälteriet.”
Dora fortsatte uppför trappan, och
om några ögonblick mötte hon Nyman.
Han var klädd i arbetsdräkt, en
blårandig bomullsrock och en mössa med
skärm. Han såg alldeles ut som en
arbetare, tänkte hon.
"Hvad i all min dar, kommer
fröken hit?” sade han förvånad.
”Ja.” Dora kände sig med ens en
smula förlägen. ”Jag tänkte be herr
Nyman visa mig omkring. Jag har inte
varit här, sedan de nya maskinerna
kommao. ”
Nyman vände sig om och vinkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
