Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
åt en arbetare, som stod en bit
därifrån. ”
”Strandberg, kom hit. Fröken får
ursäkta mig, men jag har så brådtom.
Strandberg kan visa fröken.’”
I nästa ögonblick var Nyman
försvunnen. Dora stod kvar i förstugan.
Hon kände sig nästan försagd och
tyckte med ens, att hon var dum, som
gått hit. Hvad hade hon egentligen här
i bryggeriet att göra? Det var klart,
att hon bara kom och hindrade. Här
uppe var det bara fråga om att arbeta,
och hon ville titta sig omkring för sitt
nöjes skull. Nyman hade heller inte
sett vidare tillmötesgående ut.
Hon hade nästan tårar i ögonen,
medan hon följde efter Strandberg, som
var mycket nitisk och gaf detaljerade
upplysningar om allting. Dora begrep
inte mycket, men hon hörde på och
visade sig så intresserad, att
Strandberg kände sig smickrad. Det enda,
Dora kände, var, att det hela, både
maskineriet och de otaliga
afdelningarna i den väldiga byggnaden voro
imponerande. Och allt detta begrepo
Nyman och hennes pappa sig på.
Strandberg också och kanske för resten
hvarenda en af arbetarna. Och där
hemma satt mamma Josefin i sitt röda
kabinett och tittade ner på alla dessa,
pappa inbegripen. Och hade hon inte
gjort det själf också, innan Nyman och
hon börjat tala om saker och ting?
”Tack, Strandberg, det här var
riktigt roligt,” sade hon, när hon gick.
Strandberg tittade efter henne, då
hon försvann utför trappan. Kors, att
fröken Altberger var sådan. Det hade
ju sagts, att hon var högfärdig alldeles
som frun.
Dora gick in på kontoret, som låg
på nedre bottnen. Det var ingen inne
ULRIK UHLAND
mera än fröken Julie, som mycket
hastigt kastade ned någonting i sin
pulpet, när Dora öppnade dörren. Hon
hade gjort det hela mycket snabbt och
skickligt, men Dora hade ändå sett, att
det var en virkning.
””God dag, kära fröken Altberger, ”
sade Julie. Hon började formera en
blyertspenna för att addera i en kladd,
som låg på pulpeten. ”Är fröken uppe
så tidigt efter festen i går? Det var
duktigt.”
”Mamma och jag ha varit nere vid
tåget, ” sade Dora, som satte sig midt
emot Julie vid dubbelpulpeten.
”"Vid tåget? Ja visst, fröken
Svanström skulle väl resa, kan jag förstå ?”
”Ja.” Dora nickade.
”Det var väl bra roligt att få höra
henne?” Julie räknade mycket flitigt,
medan hon talade. ”Hon har ju fått
litteris, stod det i Kuriren. Det skall
verkligen vara fru Altberger, som kan
bjuda sina gäster på någonting sådant.’””
Fröken Julie höll inte upp med
adderingen ett enda ögonblick, medan
hon yttrade sig. Hon satt djupt
nedböjd öfver kladden. Dora hade tagit
ett pennskaft, som låg på pulpeten, och
satt och lekte med det.
”Har fröken Andersson mycket att
göra här på kontoret?” frågade hon
plötsligt.
”Ja, vådligt, ” svarade fröken Julie
utan att titta upp. Ӏnda sedan jag
kom, har jag inte haft ett ögonblick
ledigt. Men det är ju en stor affär
också.”
Dora sade ingenting. Hvarför
behöfde fröken Andersson narras,
undrade hon. Hon hade ju alldeles tydligt
bara suttit och virkat, när hon var
en
sam. Folk narrades allt bra mycket,
och de måtte visst anse sina
öfverord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
