Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
mycket, och han fick naturligtvis inte
beskåda, hur gubben Broström satte
morötter, utan att betala. Gubben
Broström plockade förstås af honom
hvartenda öre. Det var verkligen synd om
herrar, som voro fattiga. Fast ”En
fattig ung mans lefnadsöden”, det var
väl jordens stiligaste bok.
”Nu har ingen köpt någonting på
en kvart,” sade fru Altberger. ”Men
där kommer Fritz ändtligen.”
Det var verkligen direktören, som
kom i sällskap med Patrik och kandidat
Gyldenhöök. Direktören hade en dyr
orkidé i sitt knapphål, hvilket
föranledde fru Josefin att förebrående fråga :
"Hvarför kunde du inte lika väl ha
köpt hos mig? Så hade jag fått litet till
i kassan.”
"Du kan inte tro, så söt
grefvinnan gjorde sig.”” Direktören betraktade
med en viss stolthet sin fina orkidé.
”Jag fick till och med en ros, som hon
själf hade på bröstet, gratis, förstår du.
Men förbaskingen, om jag inte har gått
och tappat den.’” Han trefvade i
knapphålet nedanför det, i hvilket orkidéen
satt.
”Du hade väl inte rosen också på
bröstet?” sade fru Josefin en smula
skarpt.
”Jo visst, lilla Josefin. Men tänk,
att jag har gått och tappat min lilla
grefliga ros.”
Direktören lät högst nedslagen, och
fru Josefin gjorde inom sig den
förmodan, att Fritz hade varit inne i
byffén och druckit champagne.
”"Vill du gå och säga till grefvinnan,
att vi gå nu, ”” sade hon till Dora i en
ton, som var en hårsmån kort. Förut
hade hon tänkt gå själf, men hon
upptäckte plötsligt, att man väl inte
behöfde krusa mera för en människa,
633
om hon också händelsevis hette
Bruhnsvärd. Den där orkidéen hade Fritz
förstås gått och gifvit grofva pengar för.
Grefvinnan Bruhnsvärd kunde nog
sjåpa sig, det var inte farligt med det.
Dora gick uppför gången, medan de
andra gingo mot entrédörrarna för att
gå upp i restaurangen. Plötsligt
stannade hon midt framför herr Nyman.
Hon hade just gått och tänkt på
honom, och det klack till i henne, när hon
nu med ens fick se honom.
”"Är herr Nyman här?” sade hon
litet tafatt, medan hon räckte fram
handen.
”Taha. Jag tog mig ledigt för att gå
in och se på härligheten.’”
Dora kunde inte förstå hur det kom
sig, men hon tyckte, att herr Nymans
trygga, lugna röst var så skön att höra.
”Usch, här är så tråkigt. Jag
tycker, att alltihop är så idiotiskt.’”
”Hvarför gör fröken det då?”
”För jag tycker inte om sådana här
tillställningar. Kan inte folk ge sina
pengar ändå utan att ställa till med
sådant här? Den här dräkten, bara den,
kostar öfver åttio kronor. Det kunde
ju pappa ha skänkt till
räddningshemmet i stället. Och för resten är jag så
ful som stryk i den.”
”Det kanske är det, som gör, att
fröken är missnöjd, ”” sade Nyman.
Han smålog, och Dora blef blodröd.
Han hade förstås alldeles rätt. Dräkten
hade verkligen retat henne.
”År det inte så?” frågade han litet
humoristiskt.
”Jo, det kan ju hända,” sade Dora
medgifvande. ”Men tycker inte herr
Nyman, att det hela är dumt?”
”TJo, delvis. Men det finns inte
många människor, som ha kommit så
långt, att de vilja ge utan att få det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
