Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
Patronens blick gled öfver hela
hennes person, från det pudrade, blonda
håret ända till de spetsiga, röda skorna
med deras höga klackar.
”Nog vet jag, hvad jag vill ha,”
sade han lågt. ”Och det kanske Lilly
också vet.”
Lilly blef röd som ett körsbär och
drog sig plötsligt ett steg ifrån patronen.
Var han ifrån förståndet, gubben? Hon
erfor precis samma känsla, som när
han kysste henne på hand hos
Altbergers. Hennes gråa ögon blixtrade
till. Och hur vågade han, gubben
Broström, kalla henne för Lilly? Hon blef
för ett ögonblick slående lik Patrik.
Med en oefterhärmligt försmädlig
handrörelse pekade hon på en lerkruka med
tre röda tulpaner :
”Ja, jag förstår. Det är den där,
patron vill ha. Den kommer för resten
att klä patron.”
”Har fröken Sjöfelt ingenting
annat, som kan passa?”
”Nej, jag tror inte det,” sade Lilly
likgiltigt. ”Men patron kan ju titta
själf.” Hon gjorde en gest öfver
blommorna och gick till ståndets andra ända,
där fru Josefin stod och smålog mot
disponenten för stärkelsefabriken. Han
hade betalat trettio kronor för en
blom
J
sterkorg, som han inte visste, hvar han :
skulle göra af.
"Jag tar den med mig med villkor,
att jag får skicka upp den till fru
Altberger? ”
”Hvad skall det vara bra för?”
”För att jag ber om det.”
Fru Josefin tittade ett ögonblick in
i disponentens bönfallande ögon, och
så smålog hon. Disponenten aflägsnade
sig belåten med korgen, och fru
Josefin ägnade sig åt en annan kund. Strax
därpå såg Lilly efter patron Broström.
ULRIK UHLAND
Han hade gått utan att köpa någonting.
Nå, det fick han då gärna göra, bara
han inte kom och kallade henne för
Lilly igen eller bestod några
handkyssningar. Kunde man tänka sig
någonting mera äckligt?
Det började lida mot
middagstiden. Klockan var öfver fyra, och
den provisoriska restaurangen en
trappa upp drog en stor del af publiken
från själfva basarlokalen. Det blef inte
något att göra på en stund, och fru
Altberger hade satt sig till ro i den
bekväma korgstolen med blommigt
satinöfverdrag. Hon var ganska hungrig
och undrade, när Fritz skulle komma
och hämta sina fruntimmer upp i
matsalen. Damerna i det andra ståndet
voro fyra, och grefvinnan Bruhnsvärd
hade lofvat, att två af dem skulle få
förestå rörelsen, medan damerna
Altberger och fröken Sjöfelt åto middag.
Lilly stod lutad mot ståndets ena
sidovägg och betraktade folket.
Plötsligt spratt hon till. Där gick ju gubben
Broströms landtbrukselev. Så vådligt
bra han såg ut, verkligen, och hvilken
förfärligt stilig profil han hade. Det låg
verkligen bra mycket mera intresse
öfver en mörk herre än öfver en ljus.
Hon följde herr Ek med ögonen. Nu
vände han vid det sista lagerträdet och
kom tillbaka. Skulle han observera
henne, tro? Hon makade sig ofrivilligt
litet längre fram mot disken. Jo, nu
såg han tenne. Och nu hälsade han.
Lilly bugade sig graciöst, och hon
kunde inte hjälpa, att hon också
rodnade. Och det var verkligen fånigt.
Hon tittade ned på blommorna och
började plocka med dem. Han kunde
gärna ha kommit och köpt någonting.
Men kanske, att han inte hade råd.
En landtbrukselev hade väl inte så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
