Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS VATTENLEDNINGSVERK
från närmaste vattendrag. I midten af
1700-talet gjordes af den bekante
professor Peter Jonas Bergius, Bergianska
trädgårdens grundläggare, undersökningar af
vattnet från en del af de mest använda
brunnarna. — Resultatet af dessa
undersökningar jämte en ganska fullständig
förteckning på de allmänna brunnarna
återfinnes i Kungl. Vetenskapsakademiens
handlinvgar af år 1759.
Södermalmstorgsbrunnen nämnes såsom bäst. Godt vatten
erhölls äfven från brunnarna å Stortorget,
Tyska brunnen, Brunkebergsbrunnen och
några andra. Brunnarna å Hötorget och
Oxtorget m. fl. befunnos lämna ett
hälso" farligt och tidtals rent af odugligt vatten.
I Gamla Stockholm af Claes Lundin
och August Strindberg återfinnes följande
utmärkta skildring af hur de goda
stockholmarna i gamla tider tillgodosågo sitt
dagliga behof af vatten för hushållen:
» Vanligen hämtade man vatten från
den närmaste brunnen, utan att bry sig
om dennes beskaffenhet, och det var
endast bättre folk’, som skaffade sig
tillåtelse att låta hämta från någon af
slottsbrunnarna. Morgnar och isynnerhet
aftnar var samlingen af vattenhämtande
pigor, drängar och lärgossar ganska stor
omkring de offentliga brunnarna, och
timmen då man ”skulle gå efter vatten var
ofta efterlängtad af Stockholms tjänstfolk,
som då fick tillfälle att utbyta åsikter om
ett och annat samt erfara stadens nyaste
skvaller. En stor samling syntes hvarje
afton vid t. ex. Brunnsgränden vid
Österlånggatan, och pratet, skrattet och skriket
stundom också grälet och slagsmålet
hördes vida omkring och gåfvo återljud i de
trånga gränderna. När de vattenhämtande,
som skulle begifva sig åt de innersta
gatorna, åter hunnit uppför
Köpmanbrinken, hvilade de en stund på
Köpmantorget och där fortsattes de lifliga
meddelandena.»
— — — — — m — — — — —
641
» Vatten till matlagning togs
vanligtvis ur sjön, synnerligen ur Mälaren, men
äfven ur Klara sjö och Nybroviken. I de
två senare var vattnet högst orent, och i
Fatburssjön föga bättre än giftigt. Nästan
öfverallt voro stränderna fulla af samlad
orenlighet, och vattenhämtningen
försiggick vanligen bredvid själfva
smutsupplagen. Men till dessa hämtningsställen
måste tjänare, isynnerhet de kvinnliga,
dagligen begifva sig med två ämbar, burna
med ett ok öfver skuldrorna, eller om de
voro tvenne vattenhämterskor, med en stor
så, buren medelst stäng öfver axlarna, och
med denna i bägge fallen ganska tunga
börda skulle de ofta streta uppför
Stockholms besvärligaste backar eller de på
dem anlagda trappor, för att icke tala om
de höga trapporna till husens öfre
våningar.»
Med stadens tillväxt gjorde sig den
bristande tillgången på godt vatten allt
mera kännbar och man började så
småningom komma underfund med att många
sjukdomsfall, som förut tillskrifvits andra
orsaker, sannolikt vore beroende på det
dåliga dricksvattnet. En välordnad
vattenledning skulle därjämte medföra en
väsentlig förbättring af
eldsläckningsväsendet, hvarigenom de ofta härjande stora
eldsvådorna lättare kunde bekämpas.
Framemot 1850-talet kom frågan om
anläggande af ett vattenledningsverk åter
på tal. Flere förslag uppgjordes,
hvaribland ett af år 1851 till vattenledning
för Södermalm och som afsåg att medelst
ångpump uppfordra vatten ur Mälaren vid
Ragvalds bro till en reservoar i hörnet
af Maria Kvarngränd och Högbergsgatan.
Vid inträffande uppsjö skulle vatten genom
ett reservpumpverk uppfordras från
Hammarbysjö. Ett annat förslag af samma år
afsåg vattenledning för hela staden, hvarvid
vatten skulle tagas antingen från Mälaren
i närheten af Sjöbergs plan, från
Hammarbysjö vid Barnängen eller från
Årsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
