Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
mycket liberal. För 20 pfennig åker
man i timtal flera mil tvärs genom
«Gross-Berlin« = eller Stor-Berlin,
som Berlin med grannstäder och
förorter allmänt kallas.
Spårvägsnätet äges af det stora bekanta bolaget
«Grosser Berliner Strassenbahn«<,
som under en följd af år utdelat
glänsande dividender och som ännu i
tiotal år kommer att sitta i orubbadt bo.
De styrande inom Berlins
kommun äro behäftade med så mycken
manchesterliberalism, att det ej fallit
dem in att motarbeta det privata
monopolet öfver
kommunikationsväsendet, långt mindre försöka afskaffa det.
Stadsfullmäktige i Berlin är också
en korporation, hvars sammansättning
just inte gör den skickad att ta några
stora reforminitiativ, framför allt inte
i kommunalsocialistisk — riktning.
Stadsfullmäktige väljas efter samma
urkonservativa valordning som
preussiska landtdagen: treklassvalsystemet,
dock så att de elektorer, som hvarje
klass för sig väljer, utse
representanter ensamma för denna klass och ej
tillsammans med de andra två
klassernas elektorer som vid
landtdagsvalen. På så sätt har tredje
väljarklassen — de lägst beskattade, där
flertalet, 85 proc., väljer – alltid
kunnat sätta in socialdemokrater i
stadsfullmäktige. — Härtill kommer
dock stadgandet, att hälften af
stadsfullmäktige skall väljas af husägarna
som särskild valmanskår, ett
privilegium för rikemansklassen, som blott
finner sitt motstycke i vår svenska
fyrkskala. Under sådana
förhållanden kan man ej vänta sig någon
särskildt stark allmänanda från
stadsfullmäktiges sida, ty alla
reformvänliga element komma där alltid att
stanna i ohjälplig minoritet. Men
eftersom Berlins borgarklass dock är
OTTO JAÄRTE
öfvervägande liberalt sinnad, äro
stadsfullmäktige ändå en nagel i ögat på
preussiska regeringen, hvilken, som
förut framhållits, genom sin
solidaritet med junkrarnas
jordbruksintressen känner sig förpliktad att sörja
för att det inte blir alltför bra ställdt
för Berlins befolkning. Ty då skulle
invandringen från landsbygden taga
än Sstörre fart. Emellertid är det
klart, att en genom sitt valsätt så
afgjordt plutokratiskt sammansatt
korporation som Berlins stadsfullmäktige
nog kan i en del politiska frågor visa
sig tämligen rakryggad gentemot
regeringen, medan den samtidigt böjer
knä inför privatkapitalismen och den
höga finansen. Det är naturligtvis
mycket vanligt att en stor del af
vederbörande själfva äro direkta
intressenter i eller på andra sätt ha
affärsförbindelser med företag, hvilka
det vore kommunens plikt att
motarbeta som t. ex. det privata
spårvägsmonopolet. Detta har varit och är
en glänsande affär, på hvilken
aktieägarna förtjänat millioner. Henrik
Ibsen visste hvad han gjorde, då han
nedlade en del af sin förmögenhet i
Berlinska spårvägspapper. Är det
inte en blodig ironi att veta de
pengar, sSom t. ex. förtjänats på
<Samfundets stötter<, förräntade i ett
företag, som onekligen har vissa drag
gemensamma med konsul Karsten
Bernicks berömda lokalbana? Hvilka
tankar skulle inte uppstå hos
berlinproletären, om han visste att han med
hvarje nickel till
spårvagnskonduktören gaf en liten tribut till Henrik
Ibsens arfvingar, en diktare som han
vant sig att anse som en
bundsförvant mot kapitalet, allt sedan han
hänförts af de Ibsens sociala dramer,
som «die Freie Volksbähne<,
fackföreningarnas och
socialdemokrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
