Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T70
kopparkandelabrarna tändes på
Maximilianbräcke, öfver den dånande Isar
— då stod han där, i sin bruna capes
— — och skådade förhäxad ner i de
hvita, grönjäsande vattenhvirflarna ...
Norrskenet — måla norrskenet,
mumlade han ut i luften — och högre än
någonsin glimmade Spetsbergens
isorglar upp för hans fantasi. Han såg
klippstäder af massiv bergkristall och
blåa solar, som lyste genom dem,
brötos och mångdubblades i millioner
ljusviggar ... samt tryckte
hemkommen krampaktigt ut det sista ur
kromhvitt-tuben för att måla snömotiv och
gletschrar på väggarna i den kvafva
ateljén —
Efter en tid utställde han en stor,
sensationell duk i en annan stad. Ett
bibliskt ämne, sade man. Ett bibiliskt
—? Ah, kanske lider han af
religionsgrubbel, gissade genast de personer,
åt hvars snabba omdöme
medmänniskors heder och rykte äro
anförtrodda ... Säkerligen! — svarade de,
som ingenting visste, men som
bekräfta allt. —
Taflan kritiserades emellertid i alla
riktningar. Konstskribenter, som hade
lätt för att ironisera, gjorde sig tvärt
löjliga öfver den; de, som endast kunde
skrifva i superlativer, höjde den till
skyarna. De mera djupsinniga funno
den uteslutande mystisk,
sedlighetsmakarna vädrade perversitet och
skandalskrifvarna höllo den för en fräck bluff.
— Så att äfven de, som icke sett den,
snart nog voro fullkomligt på det klara
med den och berömde eller förkastade
den med en suprem auktoritet.
Men Kaj Lerschner var som
försvunnen. För första gången hade han
försummat visiten hos Lotte den förste
i månaden. Hon hade väntat sig minst
ALF NYMAN
ett häfte Rubenstein och en
silkeparasoll af honom, kände sig följaktligen
öfvergifven och ansåg sig ha rätt att
vara mycket olycklig (d. v. s. ytterligt
förtretad) ... Och hon började smått
att tro på det rykte hon själf utspridt;
hvilket lugnade hennes samvete, på
samma gång som det stegrade hennes
förbittring mot honom. Så nedrigt af
Kaj .att gå så där och bli fnoskig —!
Att bli en visa –! Det var ju nära
på komprometterande för henne —
och bara ur den synpunkten
fullkomligt taktlöst —! De skulle kanske
komma att figurera i Simplicissimus
t. o. m.! Nej, det här skulle ha ett
slut... hon var så ond, att hon i
misshugg stack sig med hattnålen i
hufvudet, när hon skulle gå ut — —
På ateljén var han icke. — Hon
gick till deras vanliga
rendez-vousställe, den lilla holländska baren, där
de otryckta poeterna och de refyserade
målarna höllo till. Icke här heller!
Men kanske skulle han komma. En
kaffemelange kunde hon i alla fall
dricka ...
Skymningen föll på. Därinne
härskade en sjögrön klärobskyr under de
färgade lamporna. Luften var
genomkryddad af de många likörerna. De
gamla miniatyrfregatterna under taket
liksom flöto fram genom rummet
— mot den uppstoppade Zibetkatten,
som sköt rygg och fräste mot dem från
sin trästolpe. Ur alkoverna klingade
karaffer och låga kvinnoskratt — —
och utanför, genom de blånande
rutorna, såg man ett kyrktorn, som
hugget i safir, stiga mot
Mänchenhimlens glesa sommarstjärnor ...
Lotte långleddes. Hon behöfde nu
framför allt någon att utgjuta sitt dåliga
humör öfver; den lilla huggormstungan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
