Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
776
sig fram i motvinden. Det bokstafligen
tjöt kring de små trähusen i utkanten,
och de fallande snöflingorna fröso till
ispiggar i håret och på kläderna. Hon
höll upp muffen för ansiktet för att
värma sig. Hon tyckte, det var hemskt
med den här plötsliga snöstormen. Det
var väl bra dumt, men hon kunde inte
hjälpa det. Hon kände sig så förfärligt
ensam. Det var, som om hon inte
alls haft något hem att gå till, eller en
enda människa i hela världen, som
brytt sig om henne. Det hjälpte inte
en gång, när hon kom fram till torget
och såg ljusen i fönstren därhemma.
Det lyste i nedre salongen. Då var
naturligtvis disponenten där.
Hon tog af sig sin våta kappa och
torkade sitt hår litet med näsduken.
Hon brydde sig inte om att snygga upp
sig ordentligt, utan gick direkt upp i
det röda kabinettet. Där kröp hon upp
i soffhörnet och tittade ned på torget.
Usch, hvilket otäckt väder! I hörnen
på fönsterrutorna lågo hela små
snödrifvor, och det knäppte i
reflexionsspegeln vid vindkasten.
Jo, det var disponenten. Uppför
trappan kom ett pianoackord, och nu
började han sjunga. Det var alldeles
som vanligt.
”Du skall ej fruktan bära,
kom, följ mig till mitt slott.”
Hvarför sjöng han alltid den? Dora
stirrade envist ut genom fönstret. Hon
mindes, hvilken min hennes mamma
fått, då hon sagt i förrgår afton på
tal om disponenten :
”Den, som är så lik en gris, skulle
akta sig att sjunga Don Juan.’”
Mamma hade blifvit fullkomligt
ond, men pappa hade skrattat och tyckt,
det var rasande kvickt sagdt. Pappa
ULRIK UHLAND
tyckte inte om disponenten, han heller,
för att disponenten fått vasaorden i
fjol. Dora undrade just, hvarför pappa
skänkt de där tiotusen kronorna till
jubileumsfonden. Han hade strax
efteråt afskedat en arbetare, som hade
lungsot, sade Nyman.
Dora gick inte ner i salongen förrän
klockan nio, i förhoppning att
disponenten skulle hunnit gå, men redan i
trappan hörde hon, att han var kvar.
Han och direktören sutto vid bordet
i hörnet af stora salongen och förde
ett mycket högröstadt och gemytligt
samtal. Direktören hade ett stort glas
med en särdeles mörk toddy
framför sig, men fru Josefin och
disponenten drucko chartreuse. Just som
Dora kom i dörren, höjde disponenten
sitt glas mot fru Altberger, som satt i
soffan:
”Fru Altberger är verkligen en
förtjusande bild af husligheten.”
Fru Josefin skålade och smålog,
hvarefter hon med behag räckte ut sin
knubbiga arm efter en skär silkesdocka
i sin sykorg, som stod i soffan bredvid
henne.
”Kanske jag får lof att hjälpa fru
Altberger —?”
Disponenten lutade sig fram mot
soffan, och det klack till i Dora. Hon
stirrade på disponenten. Hennes
mamma hade visst ingenting märkt. Hon
gick mycket hastigt fram till bordet.
”Jaså, du kommer nu? Hvar har
du varit, lilla Dora? Har du haft din
hufvudvärk igen ?”
”Hufvudvärk? Jag har väl aldrig
i mitt lif haft hufvudvärk.” Dora talade
fullkomligt hänsynslöst, i det hon slog
sig ned i soffan mellan fru Altberger
och sykorgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
