Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
”Kors, det tycker jag, du klagar
öfver jämt, ” sade fru Josefin en smula
kort. Hon vek ihop atlaslappen, hon
broderat på, och lade den på bordet.
Därefter steg hon upp.
”Nu får du underhålla
disponenten. Disponenten ursäktar mig nog,
men vi ha fått en ny husa, och det är
något till tråkigt.”
”Fru Altberger borde verkligen
tjäna Västbergafruarna till mönster,”
sade disponenten chevalereskt. ”På en
gång husmor och grand dame.”
”Ja, hon är inte oäfven, Josefin.
Hon har skinn på näsan mot pigorna,
det vill jag lofva, och hon har hållit sig
ganska bra för sina fyrtiotre år.”
Direktören såg gillande på fru
Josefin, som blef purpurröd af
sinnesrörelse. Dora tittade på disponenten.
Han hade fått en stel min, och han såg
ut, som om han plötsligt känt sig på
något sätt besvärad.
”Nej, skål, ” sade direktören. ”Vi
ta och skåla för gumman min.”
Disponenten höjde tyst sitt glas.
Han harklade sig, medan han satte ned
det igen, men han sade ingenting. Dora
tittade envist på honom. Jo, visst var
han lik en gris, det skulle ingen komma
och resonera bort.
erkänna själf, om han såg sig i spegeln.
Och Nyman sade, att han var ett
ärans svin. Han begagnade sällan
blomsterspråket, Nyman, men han
visste nog, hvad han sade. Hon tog
plötsligt atlaslappen och sykorgen och
steg upp.
”Skall fröken också gå ifrån oss?
och ta med sig huslighetens symbol?”
Disponenten tittade på sykorgen med
en viss oro, som kom Doras grepp om
handtaget att bli en smula fastare.
”Jag skall bara gå upp med
sy
Det måste han väl
TTI
sakerna,’”” sade hon och försvann. Hon
gick upp i kabinettet. Där ställde hon
korgen på bordet. Hon gräfde i den
ett litet ögonblick och fick tag i en liten
hopvikt papperslapp.
Hon blef med ens alldeles blek. 1I
ett par minuter stod hon och tittade
på papperslappen. Haäade hon rättighet
att se efter, hvad som stod i den? Hade
hon den ringaste rätt att läsa, hvad
disponenten skref till hennes mamma
och i smyg stack ned i sykorgen?
Hennes hjärta klappade våldsamt. Jo, visst
hade hon det. Det var naturligtvis inte
tänkbart, att det var ett bref. Inte hade
disponenten något att säga mamma,
som inte pappa fick höra. Hur vågade
hon stå och inbilla sig någonting
sådant? Och för resten, en liten hopvikt
papperslapp i en sykorg fick väl hvem
som helst titta på.
Hon öppnade resolut lappen. Det
var tydligt, att den rifvits ur en
annotationsbok, och tvärs öfver kolumnerna
stod med blyerts :
”Vanliga promenaden i
klockan tolf.”
Direktören hade gjort slut på sin
mörka toddy och höll på att blanda till
en ny, när Dora kom in igen.
Disponenten tittade på henne, men hon slog
sig lugnt ned vid bordet, och han såg
på något vis lättad ut. 9Strax efteråt
kom fru Josefin in.
”Var så goda, mitt herrskap och ta
en smörgås.”
Dora gick fram till disponenten och
bjöd honom skämtsamt armen.
”Kanske jag får lof?”
Fru Josefin såg på sin dotter, stum
af förbluffelse. Bevare en väl, hvad
kom det åt Dora, som bar sig så
slamsigt åt? Och hon blef inte gladare,
när direktören sade:
morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
