Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PA SJÖBERGA
genom grinden. När han nu fick se
henne, så begrep han förstås, att det
var hon, som hittat lappen, och inte
mamma. Och det kunde inte undgå
att göra honom godt. Han skulle säkert
inte känna sig vidare angelägen om
nästa promenad. Hon var utmärkt
belåten.
När hon kom fram till
bryggerivägen, saktade hon farten en smula.
Skulle hon gå in på kontoret ett slag?
Nej, hvad skulle det vara bra för?
Fröken Julie satt naturligtvis och
spejade genom fönstret som vanligt,
medan hon skötte sin virkning, och så var
det inte alls sagdt, att — Hon vred på
hufvudet och tittade stelt rakt fram,
hvilket hade till följd, att herr Nyman,
som stod i stalldörren och hälsade, inte
fick något svar. Han gick inte fullt nöjd
upp i mälteriet. Hvarför såg Dora inte
ens åt bryggeriet, när hon gick förbi?
Han hade nästan tänkt, att hon skulle
komma in på kontoret.
När Dora kom hem, var fru Josefin
fortfarande hos prostinnan. Dora
vandrade ur det ena rummet i det andra.
Hon kom sig inte för med någonting.
Ett ögonblick drog hon på munnen vid
tanken på disponenten, men i det nästa
tänkte hon på andra saker. Hon
fattade inte, hvarför allting här hemma
så med ens börjat reta henne. Hon
tittade på sina så mycket beundrade
taflor, som hängde öfverallt på
väggarna i dyrbara ramar. Aldrig hade
hon sett förr, hvilken smörja det
egentligen var. Inte kunde hon måla, det
skulle ingen komma och påstå. Men
kunde någon människa förklara,
hvarför hon inte hade fått gå i en ordentlig
skola, när pappa hade så mycket
pengar? Hon kunde egentligen inte
ett dugg. Men det var = förstås
mamma Josefin, som inte låtit henne
TI9
få någon annan undervisning än den
som bestods i Västberga flickskola,
hvarifrån man gick ut fullt bildad, när
man var femton år. Mamma Josefin
ansåg, att det inte var fint, att flickor
studerade. Det kunde de göra, som
inte kunde hoppas på att bli gifta. Men
Dora, herre Gud, hvad skulle hon
hålla på att bråka med sådant för? Hon
kunde ju få hvem hon ville. För henne
gällde det att kunna tänka ut en toalett
och komponera en matsedel, som
lämpade sig för det speciella tillfället. Men
hon, Dora, hade nu aldrig lyckats lära
sig att ögonblickligen skilja en plissé
från en rynkkappa och skulle mycket
väl kunnat sätta fram lungmos åt
ärkebiskopen. Och fast mamma Josefin
visste allt det där, hade hon i alla fall
kunnat säga åt pappa där uppe i går
middag : ”
”Nej, när Broström har skriftligt
på det, så kan du ju inte. Men Dora
skulle ju kunna, om han kom och
friade för Patrik. Hemgiften i förskott,
det fick Gyldenhöök.”
Dora satte sig plötsligt i den röda
kabinettssoffan och storgrät.
Hon grät en god stund, och hon
var inte precis till sin fördel, när
Augusta kom uppför trappan.
”Unga baron Sjöfelt är här. Han
vill tala med direktören, men jag vet
inte, hvart direktören har gått.”
Dora satt ett ögonbick litet osäker.
Så sade hon lugnt:
”Augusta kan be honom stiga upp.
Jag vet, hvad det är fråga om, så jag
kan ge besked.”
Hon gick fram till spegeln och
strök sitt hår litet i ordning. Tänk i
alla fall, hvad hon var ful! Och säkert
syntes det, att hon gråtit. Men det
kunde också göra detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
