Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
”Kom nu, lilla gumma, så gå vi i
armkrok och låtsa vara ungdomar, vi
också. ”
Under supén och efteråt fick fru
Josefin inte det ringaste tillfälle att prata
med disponenten, ty Dora lade beslag
på honom till den grad, att det var
fullkomligt opassande. Fru Josefin hade
äfven den icke oblandade glädjen att
höra Fritz omdöme, när han gick och
lade sig.
”Det var katten, hvad Dora kan,
när hon vill. Såg du, så hon tinade opp
disponenten? Om hon bara kunde vara
likadan på Sjöberga —
”Så vore det verkligen skandalöst, ”
genmälde fru Josefin en smula skarpt.
”Vanliga promenaden i morgon
klockan tolf.’”
Tio minuter före tolf gick Dora
nedför Storgatan. Det var klart och
kallt, men blåsvädret hade fullkomligt
upphört. Det enda, som talade om
gårdagens snöstorm, var de djupa,
ojämna snödrifvorna, som man ännu
inte hunnit skotta bort från trottoaren.
Vanliga promenaden skulle i alla fall
varit mindre lockande i det här
väglaget, tänkte Dora, så det gjorde inte
ett dugg, att mamma Josefin inte fått
breflappen.
Dora hade legat vaken nästan hela
natten. Hon hade aldrig i sitt lif
funderat så mycket. Att mamma ända sedan
basaren hade varit mycket
uppmärksammad af disponenten, det hade man
väl varit blind, om man inte sett. Han
kom ju på visit så godt som hvarannan
dag. Och hvilken den vanliga
promenaden var, anade Dora. Det var
förstås i lindallén bortom
begrafningsplatsen, ty där hade en af hennes
bekanta sett dem promenera. Inte för
att det egentligen var så farligt, men
det var väl konstigt, att de aldrig låtsade
ULRIK UHLAND
om det för pappa. Och hur kunde han
våga fuffla en sådan där lapp i
sykorgen, om det inte var något slags
flirt? Mamma ville förstås gärna gälla
för ung, och att hon var kokett, det
kunde hon nog inte hjälpa, ty hon såg
ju så ovanligt bra ut. Men det här var
ju att göra sig ordentligt löjlig, och man
kunde aldrig veta, hvad en sådan som
disponenten kunde gå och inbilla sig.
När klockan slog tolf, stod Dora
vid grinden till begrafningsplatsen.
Snön var djup, men hon lät inte
afskräcka sig, och snart var hon framme
vid den Altbergerska familjegrafven.
Lindallén var också ett ställe att välja
till sentimentala promenader. Man såg
ju inte ett dugg mer än sjukstugan uppe
i backen och så kyrkogården åt det:
andra hållet.
Dora stod och beskådade utsikten
och undrade hela tiden, hvad hon skulle
hitta på för antagligt motiv för sin
promenad hit, om hon nu mötte
disponenten. Innan hon fått tag i ett enda,
såg hon honom komma borta på vägen.
Han vände sig om då och då för
att se på köpingen. Dora hukade sig
ned bakom familjegrafven och kunde.
trots det dystra stället, inte låta bli att
dra på munnen. Tänk, om han visste.
att mamma nu som bäst satt nere hos
prostinnan och såg på handdukar, som
hon hade köpt på realisation i
Stockholm. Det var också ett
förmiddagsnöje, sSom kunde passa mamma i stället
för att klifva i snödrifvor och höra på
dumheter.
Disponenten började tydligen bli
otålig, kanske orolig. Han hade hunnit
förbi kyrkogården och var halfvägs
borta mot sjukstugan. Hvarannan
sekund vände han sig om och spejade.
Dora lät honom gå några minuter
till, och sedan steg hon skyndsamt u!t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
